Äntligen

Hakuna Matata.
Det är fredag.
Inga bekymmer.

Om en stund ska jag ta min duvblå Skeppshultare över till min allra bästaste bästa kompis och hjälpa henne sätta upp ett bloggkonto. Hon har i smyg betraktat bloggvärlden och är grymt sugen . Så om några timmar kommer ni, om ni vill alltså, att få lära känna Fru Forsberg.

Mammaröj

Var på tjejträff igår. Ett gäng mammor i närområdet träffades och pimplade lite vin på en lokal sylta. För att vara lokal sylta är den rätt fashionabel; den öppnade förra sommaren och har fräsch inredning, fina tavlor, snygg bar, vackra toaletter och en hyfsad uteservering. Det var premiär för min del. Har passerat haket många gånger men aldrig bevistat. Tjejerna kunde gå i god för att det var "helt okej", eftersom de varit där tidigare.
Jag har inte några högre förväntningar när jag går på lokalpuben, men något bättre service än den vi fick, vill jag gärna ha när jag betalar för mig. Dessutom vill jag gärna bemötas med lite respekt och kanske ett litet leende eller ett "ber om ursäkt, men jag sitter i skiten" om det går lite långsamt.
Jag tyckte inte att vi var speciellt många på stället den här tidiga kvällen, men:
Det tog en kvart innan vi fick in vår dryck innan maten.
Det tog en halvtimme innan maten kom.
Det tog ungefär 45 minuter innan vi fick beställa mer dryck efter maten. Då hade vi t o m skrivit upp våra beställningar på en lapp, som vi gick in (vi satt på uteserveringen) och överlämnade till servitören. En av tjejerna fick inte sin drink som hon beställt, och påpekade detta. Svaret blev lite nonchalant: "Va' skulle'ru ha'rå?", varvid tjejen gav upp och sa att hon inte längre var intresserad av någon drink. Dessutom himlades det med ögonen när ett par av oss ville betala med kort.
Inte ett ursäktande ord, eller någon förklaring till varför det tog så lång tid. Bara nonchalans, lyhördhet grad 0 och servicenivå zero.

Jag behöver väl knappast säga att killen inte fick en krona i dricks?

I duschen

Lilla Söta Körsbärsblomman, i duschen imorse, när jag sköljde hennes hår: Med gnällig röst:
"Mamma! Ögonbrynen har trasslat ihop sig!"

Människor jag *inte* mött som berört mig

Det finns människor, och säkert många fler än man tror, som går igenom stora trauman i livet. Av en ren slump har jag snubblat över två av dem på lika många dagar. Läsningen manar till eftertanke och har fått mig att - tillfälligt, åtminstone - sluta gnälla. För vad har jag egentligen att gnälla om? Vad vissa går igenom, och överlever och går starka ur, är makalöst.

Stark och stundtals mycket jobbig läsning, om du orkar.
Source - Sanningen segrar
Nicolin på fädernegården

Liten trött, men söt, sambo

Nu är det tredje kvällen i rad som min kära, söta lilla Sambo somnar ifrån mig strax före halv tio. Ikväll kvartade han åtminstone in i sängen, även om det inte är min säng, utan vår dotters. Snacka om någon som behöver semester! Eller ska jag ta det som en pik?

Kryptisk?

Plåttermos.
Fyrekrig.
Nervändar.
Komage.

"Då de!"
"Förlåt, va' säger du?"
"Jag säger då de!"

Och sen säger jag inget mer...

Den som lever får se vad jag säger imorgon. Om jag överlever.

Dagens hånflabb

Med risk för att bli klassad som
a) obotlig pessimist (grattis, helt rätt klassat! Har just insett det och klivit ur den garderoben!)
b) hånfull cyniker bortom all räddning (oh nej, det finns hopp, men liksom sanden i ett timglas - det rinner snabbt undan...)
c) neurotiker i behov av semester alternativt vård, eller varför inte
d) en idiot som stannar på mitt arbete,
serveras här dagens hånfulla flatgarv. Självklart handlar det om organisationen, eller bristen på densamma, av Den Stora Flytten:

Alla våra plattor lagrades i de gamla lokalerna, sorterades enligt ett sinnrikt utarbetat system, med koordinater så att man enkelt och lätt skulle hitta platsen för varje produkt. Vid varje hylla satt en lapp med dessa koordinater, "söker du skiva XX så ligger den på sektion 8, hylla A, rad 3". Enkelt, lättbegripligt. So far so good.
Allteftersom det kommit in nya skivor i lager, har dessa lappar fyllts på med handskrivna noteringar och ingen har haft tid att lägga in de nya koordinaterna i listorna i datasystemet.
Nu har hela lagret plockats ner och upp igen på "nya stället" i ett patetiskt försök att bibehålla sorteringen enligt dessa, bitvis fullklottrade, lappar. Vissa serier ligger dessutom fortfarande nerpackade i jättestora kartonger, återigen med ambitionen att vara sorterade efter koordinaterna.

Gissa nu vilka papper som har försvunnit i flytten?
*********
Uppdaterad, sekunderna senare: Åh, nu är jag tvungen att ta tillbaka lite av det elaka jag kastat ur mig *med fingertopparna drypande av ironi*. Chefen ringde just och berättade; "vi har hittat 'de flesta' av pappren"... Men, vilken tur... *ironin står fortfarande högt i tak*

Om döden

Dom där frågorna, som jag våndats lite över, börjar dyka upp. Dom där om Döden.
Lilla Sötsambon (som skulle kolla fotbollen men just nu ligger och sussar gott i soffan bakom mig) berättade för någon dag sedan om sin mormor, som ligger begravd på stora kyrkogården i närheten. Gammelmormor har sedan figurerat i något av våra samtal, och jag har sagt att hon är i himlen, men lilla Körsbäret är envis: "Hon ligger i underjorden!".
Hur hanterar man egentligen dom här frågorna utan att komplicera det alltför mycket? Hon är ju ändå bara tre och ett halvt, och har inte för ett ögonblick greppat vad det innebär att dö, men jag märker att hon börjar undra så smått. Hon kan t ex se en död fluga och reflektera: "den lever inte längre!" o s v.
Försökte mig på att svara på frågan "men varför ligger hon under jorden?", men hörde mig själv veckla in mig i alla möjliga konstiga förklaringar. Att förklara döden med "det är som att somna..." känns ju inte direkt aktuellt. Jag vill ju inte ha en unge som aldrig mer vågar gå och lägga sig... :-)

Någon med erfarenheter? Kom gärna med tips och råd.

Ytligheter

"Så blir du trendigast på utehaket!"
"Så blir du hetast på stranden!"
"Så blir du snyggast på Stureplan!"

Ibland blir jag så trött på att det mesta bara verkar handla om utsidan.
Yta, yta, yta. Plast, plast.

Jakten på den eviga ungdomen, det perfekta utseendet, den största plånboken pågår ständigt. Allt medan vår självkänsla (och medkänsla?) urholkas mer och mer.

Bekännelse

Tänk vad man kan häva ur sig (skriftligen, alltså) när man har en arbetsdator som inte fungerar... Syftar självklart på det mycket personliga inlägget nedan, som legat på lur länge, länge och som var rätt skönt att få ur sig, men ändå lite jobbigt att titta på, efteråt. Vi får se hur länge jag låter det ligga kvar...

Människor jag mött som berört mig, del 75

Han hette Christian. Vi hade en relation, som av flera anledningar aldrig blev ett förhållande, utan mer bara en helt vansinnig, känslostormande förbindelse. En sån där kille som man kan sortera in i facket "om inte OM hade varit".
Eftersom han inte kom från Stockholm, sågs vi inte många gånger, men varje gång vi möttes, fick hans blick mig att få hjärtklappning och jag fick ingen styr på orden. Under en vild och galen sommar, på Hultsfredsfestivalen, stal vi ett hett dygn tillsammans och jag gjorde saker som jag kanske inte borde gjort, men som jag bara inte kunde låta bli.
Ett par månader senare vågade jag mig äntligen ur förhållandet jag befunnit mig i de senaste åtta åren. Självklart fanns Christian i mina tankar, men pga ett uppsagt mobiltelefon-abbonnemang och lite oflyt, fick vi aldrig kontakt med varandra.

Varje gång jag lyssnar på Håkan Hellströms platta "Känn ingen sorg för mig Göteborg" får jag en bitterljuv känsla av förbjuden frukt och otyglade, heta känslor. Varje låt på skivan är som ett soundtrack till den perioden av mitt liv, varje låt har ett dolt budskap om hur jag mådde då och Kärleken till Christian.

Ja, det är måndag morgon...

Måndag igen. Vill inte jobba.
Två veckor kvar till semestern, som inledningsvis bara blir en vecka lång. Därefter jobb i två veckor till och sedan en veckas ledighet igen. Sen ytterligare två veckors jobb, och så, äntligen, bär det iväg till spanska solkusten med lilla familjen Körsbärsblomma.

Eftersom min mail fortfarande, efter en vecka, inte funkar är det inte mycket jag kan göra här, förrän vår flyttkonsult/datatekniker/myskille Peter kommer och kan hjälpa mig. Fördriver tiden i sällskap med P3, tittar ut genom putsade fönster och den lummiga grönskan. Vilken skillnad mot den tidigare adressen, där det enda jag såg var asfalt och grå husfasader. Här är visserligen en stor del av det gröna gräset täckt av fällning från de stora träden utanför. Någon sa att det var sälg. Inne på söder, på Östgötagatan, fanns också flera sådana stora träd som fällt, och orsakat en tjock matta av små, beiga, torra blad på trottoaren.

Platser man kommer till för första gången skapar omgående ett första intryck. Det kan vara en bra känsla, en känsla av välbefinnande eller ett lugn. Det kan också vara en negativ, dålig känsla, "bad vibes". Jag har inte riktigt bestämt mig hur jag ska tolka mina första känslor för nya arbetsplatsen, men jag tycker inte det har börjat speciellt bra.

Fast lite roligt var det att just se en kollega försöka fickparkera. Det var han inte speciellt bra på... Tror minsann att den silvergrå audin framför fick sig en liten, liten kärvänlig påstötning...

Werther's Original Mini's

"Överdriven konsumtion kan ha laxerande verkan".

Eh. Jotack.

Glad att det är över

Så var fotbollssagan över för den här gången. Nu ska det ältas och vältras: Vem gjorde fel? Vem bråkade med vem, så att fisen kom på tvären och orsakade straffmissen? Vem ska avgå? Är Zlatan värdelös?

Tacka vet jag hockey!

Midsommar med Persbrandt

Sucker som jag är för Micke P, gläds jag åt ytterligare en anekdot till mitt lilla arkiv:

Familjen vi var hemma hos igår, har bekant vars barn jobbar extra på mack på den ö, där Persbrandt bor. Nämnde herre kommer in på macken och ber att få betala bensin och en dosa General. "Ska det vara portion?", frågar kassören, varvid herr P spänner ögonen i densamme och frågar: "Ser jag ut som en fikus? En dosa General, tack!".

Asgarv!

Mitt i sommaren

Lugn, skön och trevlig midsommar. En av de lugnaste på flera år, faktiskt.
Häringe Slott strax utanför Nynäshamn var målet för vårt firande, tillsammans med vänner, också med barn. Vi hjälpte till att resa stången, åt medhavd picknick på gräsmattan (eftersom midsommarbuffén på slottet var fullbokad) och dansade som små grodor. Vår dotter är inte så förtjust i att larva sig runt granar och stänger - så fort man börjar göra rörelser i dansen så verkar hon nästan skämmas för en, och vill sluta. Erkänner att jag inte är den som trugar...

Efter dansen och (den katastrofala sången som kommenterades av vänfamiljens lille son, 2.5 år - "hon sjöng inte bra"!), åkte vi hem till vänfamiljens vänner, som bodde strax utanför Länna. Nybyggt, underbart fint hus, grillning, barn som fick umgås och leka (Körsbärsblomman blev kompis med dryga halvåret äldre tjej och hade jättekul!). Lite avslappnat skönt snack, lite garv och god mat - perfekt midsommarfirande. Sent blev det inte heller, eftersom lillkillen i vänfamiljen ska nattas före kl 21:00, annars blir han odräglig dagen efter. Så runt 9 satte vi oss i bilen och rattade hemåt. Avslappnat, skönt och i trevligt sällskap. Precis som det ska va'!

Go' och gla' ska män'skan va!

Jag är en sån där morsa som suger åt mig som en wettex-trasa av allt sånt som möjligtvis kan tolkas som berömmande ord om mitt barn. "Er dotter är verkligen duktig på att..." - då går jag i spinn och kinderna blir blossande rosa och ögonen strålar på mig. Vet inte riktigt varför det är viktigt, och varför det gör mig så glad men jag antar att det är något föräldrasymptom som säkert många delar med mig. Men idag, vid avhämtningen på dagis, blev jag faktiskt extra glad och varm inombords. Pedagog S, som jobbat på samma förskola i mer än 20 år, sa med eftertryck till mig: "Jag har aldrig träffat en unge som är så nyfiken på allt! Man ska berätta om blommorna, gräset, träden, naturen - allt!"
Nu tror jag ju alldeles säkert att det finns fler extremt nyfikna tre-och-ett-halvtåringar där ute, men hennes nyfikenhet, upptäckarglädje och frågvishet gör mig väldigt glad och lycklig.

Från mig till dig -
G L A D M I D S O M M A R !

Lugn och fin

Fin och bra träff med pappa och biståndshandläggare igår eftermiddag. Pappa var ovanligt beskedlig och "med" och pratade sansat och vettigt. Vi har turen att ha fått en handläggare på kommunen som verkligen är på vår sida och försöker hjälpa. Emellanåt blir hon lite "babblig", vilket jag personligen bara tycker är trevligt, men det funkar inte på någon som börjar bli dement och dessutom hör dåligt.

Kontentan av vår sammankomst är att hemhjälpen ska utökas med ledsagning en eller ett par gånger i veckan, så att han t ex får komma till simhallen eller på någon lunchutflykt eller fika på stan.

Mitt dåliga samvete gnager förstås (vi borde umgås och träffas mer) men hans husläkares ord ringer i mina öron: "Jag tycker absolut inte att anhöriga ska utöva egenvård, det mår igen bra av!"... För vård är vad det blir, inte umgänge.

Positive thinking

Rackarns! Här krävs en positiv blogg, innan mitt bloggkonto får spatt och spader av all negativ energi. Lilla My får finna sig i att stiga åt sidan en stund, och ge plats åt Mamma Mu istället. Hej då My, hej hej Mu!

Så - positivt tänkande!
Snart är det midsommar - och jag väljer bort att umgås med människor som ger mig dåliga vibbar och min Lilla Söta Sambo köper det, trots att vännerna härstammar från hans sida. Kärlek och respekt!

Mera gnäll

Imorse flöt det på - Essingeleden var problemfri och det tog 20 minuter från dörr till dörr. Flyttpojkarna hade inte dykt upp när jag anlände, men en kvart senare var dom på plats. Däremot kom ingen in någonstans, eftersom det byttes lås överallt igår och chefen lämnade kvar alla, jag menar ALLA, nycklar på sitt skrivbord och bara slog igen dörren när han gick för dagen... I över en timme satt vi i trapphuset innan det problemet var löst.

Och min dator är nu den enda på hela kontoret som inte funkar.

Varje dag som företaget står still, d v s inte kan leverera varor, förlorar vi massor med pengar. Nu har vi varit stillastående i en vecka. Den här flytten kan bli rena rama ättestupan...

Negativa Biggis

"Jodå, nätverket och internet funkar på nya stället!", försäkrade vår inhyrda flyttansvarige. "Inga problem, vi har kollat!"
Nej, nätverk och internet funkar inte på nya stället. Åtminstone inte på min dator.
Och trots att jag åkte hemifrån redan kl 07:15 imorse, tog det 1 timme att ta sig till jobbet med bil.

Monday blues

Efter en skön och mycket trevlig helg var det så måndag igen.

"Vi är klara med grovlagret och plocklagret onsdag/torsdag (förra veckan)", sa flyttfirman optimistiskt.
Idag är det måndag och lite mer än halva 'groven' är flyttad - ingenting av plocklagret. Idag har halva vår egen styrka irrat som blinda möss och för att sedan helt plötsligt försvinna. De åkte ut till nya lokalerna (utan att knappt meddela), istället för att hjälpa till med det som var kvar på gamla stället: slänga, packa det sista osv. Efter lunch kom dom tillbaka igen, men muttrade snart något om att "jag måste hämta bilen för det är lite tavlor som ska flyttas"... eller "jag åker in till butiken X"... och så försvann dom igen. Och chefen skickade hem två av gubbarna och lämnade tre av oss andra kvar, eftersom han gick på deras deras "det finns ändå inget att göra", fast det visst fanns...
Sur som ättika har jag varit hela dagen och klockan tre lämnade jag röran och gick hem.
Hur vore det med lite organisation! Jag fortsätter vidhålla: den här flytten är ett stort skämt!

Perfekt

Den stora dagen är äntligen här! Dagens chock stod brudgummen för. Dagen före bröllopet klippte han av sig håret. Det tjocka, långa, fina håret som räckte honom ner till rumpan. Vi var många som fick oss en rejäl chock!

Vigseln förättades ute på Värmdö, nere vid klipporna vid brudparets lantställe. En helt perfekt dag med sol, varma vindar, vågskvalp och en klarblå himmel. Redan två strofer in i Ted Gärdestads "För kärlekens skull" sprutade mina tårar.. (Nu gråter jag igen när jag skriver det här... Åååå, vad jag är blöööödig!)

Utanför fönstret slår våren ut.
Marken blir grön igen.
Allt som var dött, väcks till liv,
det kan också vi.
Så länge vi andas.
Ute till havs styr en fiskebåt.
Längs en fri horisont.
Den gungar så tryggt in mot hamn
som jag i din famn.
Så länge vi älskar.

Det sades "Absolut, självklart!" och "Ja, alltid!" till varandra, löftena lästes och så var de helt plötsligt herr och fru.

Solen fortsatte lysa över de nygifta och de kunde pusta ut efter ceremonin. Brudgummen var mest nervös men blev aningen mer kontaktbar när vigseln var förättad.

Det syns väl inte att de här tjejerna är syskon?

Hela syskonskaran samlad.

Efter vigseln for vi inåt stan igen. Festen hölls för nästan hundra gäster på Kvarnen vid Gullmarsplan. Bröllopstårtan var gigantisk!

Skära kunde brudparet också göra.

Ted Åström underhöll gästerna med skönsång.

"Bröllopsblues" framfördes, specialskriven till paret (?)

Här har jag precis klarat av det som jag fasade för hela dagen. Talet är hållet, jag klarade mig utan fusklapp, fick säga några väl valda (och välrepeterade...) ord, lämnar scenen och kan äntligen koppla av. Biggis has left the building...

Sedan fortsatte festen...
För min, och några andras, del slutade den inte förrän klockan sex imorse. Då klev jag ur taxin med skorna i handen, vinkade farväl till brudens kusin och hans flickvän och stöp isäng.

Sammanfattningsvis måste jag säga att det var det roligaste och bästa bröllop jag bevistat. Mycket självfallet för att det var min äldsta och bästa väninna som gifte sig, men inte bara därför. Allt, och jag menar verkligen allt, var perfekt. Vädret, stämningen, maten (den jag nu fick i mig, eftersom jag var så nervös så jag höll på att kräkas...), bra, rätt spännande och trevlig bladning av folk men ingen som spårade ur eller dummade sig... Jag hoppas det är ett gott tecken för äktenskapet.

Imorse talade jag med den nygifta fru E-F - de spenderade natten i en svit högst uppe i Globen Hotel, bland rosenbladen. Hon var också glad, jättenöjd och meddelade att både hon och han tyckte att mitt tal var allra, allra bäst...
*****
Uppdaterad: Va' kul och lite sjukt att hitta en blogg till från samma bröllop! Dessutom en blogg som jag varit inne och kikat på lite då och då, men inte anat att det var just hon som var hon... Titta på Mitt Aktuellt!

Dagens outfit

Och nu blir det fest!

Change of plans

Meh, hur bra blev det här? Tanken var att få isäng Körsbärsblomstret tidigt, så att jag kunde få kvällen att fiffa lite och ta det lite lugnt och fridfullt inför morgondagens prövningar.
Så blev det inte, kan jag säga. Det blev parkbesök med bad i bassängen, utemiddag på gården, lite spontanvin med grannarna, brännässle-trauma, mask- och gråsuggejakt med granntjejen, 6 år, lite mer spontanvin och nu sitter jag här. När jag borde... göra annat.
Duscha, fila fötterna, måla tånaglarna (blåa), lägga ansiktsmask, raka benen, smörja brunutansolkräm och sova skönhetssömn. Det blir en sen kväll och en tidig morgon. Kvart över 11 ska jag hämta upp första medpassageraren till bröllopet och innan dess ska Blomstret lämnas hos farmor långt-borta-i-södra-förorterna.
Jag tar lite mer vin... Och djupandas.

Sista blobben

Nu har stunden kommit då jag måste sluta blobba (=blogga från jobbet). Om bara ett par minuter kommer jag att dra ur kontakten definitivt inför flytten. Datorn har varit min livlina dom här dagarna, när jag behövt fly från irriterande kolleger och pusta ut lite. Ett inlägg eller två kan jag nog däremot garantera under helgen. Eller kanske inte, förresten. Det Stora Bröllopet går av stapeln imorgon och man vet aldrig vad det kan ha för menlig inverkan på mig, såväl fysiskt som psykiskt.

På tu man hand

Pratade just med Liten Söt Sambo, som ringde från Heta Hultsfred.
Han är ledig en vecka med Lilla Körsbärsblomman i mitten av juli, och pratar om att ta med henne en vecka utomlands, bara han och hon. Ligga vid poolen och bara softa och ta det lugnt. Vojvoj! Jag fick en klump i magen och såg alla möjliga olyckor: tillbud i poolen, trafikolyckor, brända barnaxlar... Vågar jag släppa iväg dom?
Eftersom vi ska till Spanien hela, lilla familjen i mitten av augusti, kan jag dessutom tycka att det känns lite... onödigt? Är jag fånig?

Sista minuten

Orkade se en halvlek av fotbollen igår kväll, sedan gav jag upp, läste lite bloggar och lät dom kämpa vidare på låg volym i bakgrunden. Orkade inte se hur dom slet, sparkade, drog i varandras tröjor, ramlade omkull och tog sig för smalbenen och sköt skott på skott, som bara vägrade gå i mål. Frustration på hög nivå.
När jag till slut hade gett upp allt hopp och suckade: "vi är så jäkla kassa!", så skallade Ljungberg, i den berömda grevens tid, in 1-0. Då kom jag på fötter och skrek, fast inte så högt eftersom Lillsnorpan låg och sov i rummet intill, klappade händer och gjorde vågen.
Roligast var ändå att varje gång man såg Fredrik Ljungberg i bild strax efteråt, så pussade han alltid någon av sina motspelare intensivt.
Jojo, det gäller att passa på...

Grovarbete

Efter en heldag på kontoret med flyttkartonger, en fullständigt superirriterande kollega som bara irrar omkring och kastar ur sig - vad han tycker - putslustiga små kommentarer (på barnspråk dessutom), svett, lite skratt och onda ryggar och kaffe med vaniljglass i, ska det bli ganska skönt att låta någon annan sköta grovjobbet ikväll. Jag talar nu alltså om svenska fotbollslandslaget - det är så långt jag kommer att sträcka mig när det gäller fysisk aktivitet ikväll, ensam och gräsänka som jag är. Om jag nu lyckas hålla mig vaken fram till klockan 21. Det har varit lite si och så med det de senaste 5 månaderna...

Hopp för hårdrocken

Tror inte att Lilla Körsbäret blev alltför skadad av den lilla incidenten med goth-rockaren i lekparken förra veckan. Här hemma går hon nämligen hela kvällarna och vrålar "Hard rock hallelulja" och tittar gärna på Lordi-videon om och om igen. "Mamma, varför knuffar han omkull dörren?", "Mamma, varför svimmar tjejerna?", "Mamma, titta på han med stora tänderna!".
Och så igen: "Hard rock hallelulja", avslutat med hårdrock-tecknet i luften.
Jag törs nästan lova att Liten Söt Sambo kommer hem från Hultsfred med en signerad bild på dom hon kallar "dom finska hårdrockmonstren".

Huggsexa

Istället för att slänga alternativt krossa CD-skivorna som vi kasserar, har jag nu ställt ut 10-15 kartonger med CD-skivor på gården härutanför. Det tog inte lång tid innan det blev en formlig huggsexa efter dessa gratisskivor. Det rotas, rivs och rafsas!
Antar att det inte är särskilt främjande för den klassiska/jazz-skivförsäljningen, men det är ju kul att göra folk glada...

Efter regn kommer Biggis

Snart kommer regnet.
Om ni, vid halvfyratiden, ser någon på två hjul ligga som en rem på vägarna runt Globen, med eld i aschlet och det blöta håret på ända - vinka, för då är det jag!

Mental hetta

Vet inte om det är värmen, men ju längre jag stannar på kontoret och bevittnar detta katastrofläge, desto mer förbannad blir jag.

10 anställda: en som jobbar 20% och går hem efter fikat klockan 11, en som är sjukskriven på halvtid, en som jobbar 75% och tre som har mer eller mindre ont i ryggen och inte kan/får lyfta. En man "i position" som inte har några egna befogenheter gentemot styrelsen, utan bara blir beordrad hit och dit och därför inte kan eller törs fatta några egna beslut eller vidta egna åtgärder. Och skivor som fortsätter komma in, precis som vanligt och kunder som lägger beställningar, precis som vanligt.

Ber om ursäkt för mitt språk, men den här flytten är för fan ett skämt!

Ge bort-tajm igen

Nu när vi flyttar, slängs en hel massa CD-skivor (såna hemska saker måste man tyvärr göra när man fungerar som skivgrossist). Musikälskare skulle säkert kunna botanisera och finna godbitar, i det som vi kasserar och förpassar till de sälla, musikaliska jaktmarkerna. Här finns ingen tid att göra det, men jag har hittat ett gäng skivor som jag tycker är för sköna och lyssningsvärda för att kasta bort. Det handlar om s k chillout music, utgiven på en skivetikett som heter Bar De Lune. Det handlar inte om låtar framförda av originalartisterna, utan skön, tillbakalutad bakgrundsmusik, som inte kräver något speciellt av den som lyssnar. Tre- eller fyrdubbla CD's.
Jag har följande titlar som jag gärna skickar till den som är intresserad (företaget står för portot). Maila mig (adressen finns i min 'profile') vilken av titlarna du vill ha samt din adress, så är den din.

* Pure Acoustic Moods: 4 CD's med gamla chillout-godingversioner av t ex Beatles, Bowie, Zeppelin, Byrds, Coldplay, Oasis och många fler) (nu bortlovad till Ola)

* Pure Guitar Moods: 4 CD's med chill-versioner av Sade, Bryan Adams, Steview Wonder, Marillion, Madonna, Al Jarreu - fodralet något skadat) (nu bortlovad till Bloggblad)

* Pure Power Ballads: 4 CD's med softade, nytolkade låtar med REM, Queen, Toto, Aerosmith, U2, The Darkness) (nu bortlovad till Inga-Britt)

* Brazilica Lounge: "3 CD's of pure Brazilian grooves" (nu bortlovad till Marit)

* Pure Musical Moods: 4CD's med chillout-versioner från musikaler som tex Chicago, Evita, Guys and Dolls, Cats, My Fair Lady m fl. (nu bortlovad till Nya-tider-Jenny)

* Pure Jazz Café: 3 CD's of jazz moods to chillout and relax to. Norah Jones, Harry Connick Jr, Tony Bennet, Aretha Franklin tolkade på chillout-vis. (bortlovad till Helena T)

* Platinum Disco House: Remix-platta (3 CD's) med låtar från originalartister som Armand van Helden, Joey Negro, Hardsoul och många fler. (nu bortlovad ända bort till Australien)

... och...

* David Lindley & El Rayo-X: Very Greasy. Ett album från 1988, med den gamle gitarrhjälten som gav världen "Mercury Blues", producerat av Linda Ronstadt. (nu bortlovad till Humlan)

Kom igen, var inte feg nu! Det är först till kvarn... och helt gratis!

Om att prata med någon

Sitter och väntar på att 'pappas' husläkares telefontid ska börja. Jag behöver prata med någon, men jag vet inte vem. Det är möjligt att jag var förvirrad och inte riktigt hade fullt lyssningsfokus när demensutredningen pågick förra året, men jag minns inte att jag tilldelats någon kontaktperson, något telefonnummer, dit jag kan ringa om jag behöver stöd och hjälp med 'pappas' sjukdom. Jag vet inte vem jag ska prata med och diskutera sjukdomsbilden, och vad jag kan göra eller ens vad som ska göras, när han börjar bli alltför virrig, stirrig, orolig och pratar om att vilja dö. Dessutom känns det mer och mer som om jag, personligen, behöver prata med någon om mina känslor inför hela situationen. Häromdagen skrek jag i telefon åt honom: "herregud, nu får du för helvete ge dig!", när han började yla om att han inte har någon mat hemma, fast han har folk hos sig tre gånger om dagen som ser till att han får precis allt han behöver. Jag är ingen elak människa, men han och hans sjukdom tar verkligen fram det värsta i mig...

Stora kaoset drar igång

Den här veckan blir ingen lek.
Om en halvtimme drar flytten av 660.000 cd-skivor igång. Tack och lov kan jag stoppa huvudet i sanden ytterligare en vecka, stänga dörren till mitt kontorsrum och höja volymen på stereon. På onsdag eller torsdag börjar flyttfirman med det vi kallar plocklagret. Och om en vecka är det kontorsråttorna som ska överge fartyget.
Jag ser inte, jag skriver i n t e, fram emot att, efter midsommar, sitta i köerna på Essingeleden för att komma till och från jobbet. Så snart det är möjligt ska jag se till att jag har min arbetsplats i hemmet. Och så snart som möjligt ska jag försöka klara mig och bli min egen till 100%.

Sweden Rock är avklarat och sambon återbördad till hemmet med alla lemmar i behåll. På onsdag eftermiddag åker han ner för att jobba på Hultsfredsfestivalen. Han är ju inte bara skivbolagsägare, utan driver också bolagets skivaffär. Dom kommer att driva "miniaffär" på festivalområdet, och har signeringar med samtliga bolag och artister som är intresserade. Som t ex Lordi. Shit, det kommer att bli kaos...

Kramp

Jag har skrivkramp. Eller ska jag säga talkramp? Det Stora Bröllopet är om en vecka, och jag har inte en susning om vad jag ska säga. Det blir inte bättre av att jag två kvällar i rad somnat som en ruppad utter tillsammans med Lilla Körsbärsblomman, och vaknat klockan halv 2 på natten. Inspirationen och kreativiteten ligger inte på topp vid den tidpunkten på dygnet.

Om att bli tillsagd

Lekparken, fredag eftermiddag. Jag hade smitit tidigare från jobbet för att gå med Lilla Körsbärsblomman till parken och träffa hennes bästis, vars mamma jag gärna också träffar. Småtjejerna lekte i det lilla huset i sandlådan, vi satt med lillasyster på en bänk 5 meter därifrån. I samma sandlåda befann sig också en kille runt 2 år och hans pappa - en gothrockare med svart hår och mer svart smink runt ögonen än alla mammor i hela parken, sammanlagt.
Jag och bästismamma satt och småpratade, när jag i ögonvrån såg lillkillen drutta på ändan. Inget blodvite uppstod, killen började inte ens grina men goth-pappan stoppade in huvudet i stugan, blängde på min dotter och sa med hård röst: "Vad håller du på med!? Knuffar du min son!?" Lilla Körsbäret, som är en känslig liten varelse, vände bort huvudet och började gråta tyst, och det tog en lång stund innan hon slutade.
Sure, jag har inga problem med att någon säger till min dotter. Tyvärr såg jag inte själv vad som hände; var det så att hon knuffade, är han självklart i sin fulla rätt att säga till. Däremot kunde han kanske ha tänkt lite på hur han sa det, särskilt med tanke på hur han såg ut. Herregud, jag blev nästan skraj av att titta på honom...

Och nu... lite reklam

Om vänskap

Vänskap är inte alltid helt lätt.
En vän borde vara en sådan som alltid finns där, oavsett hur lång tid det går mellan gångerna man hör av sig eller träffas. Så funkar det ju inte alltid. Vänskap behöver underhåll och engagemang; en vän är någon man umgås med mer eller mindre regelbundet, som man hör av sig till, och som ringer för att snacka bort en stund lite då och då. Vänskap vill inte fortsätta gro om en av parterna helt plötsligt försvinner ut i periferin, slutar höra av sig och inte går att nå. Det spelar ingen roll om den som är den frånvarande vännen, fortfarande tycker sig vara just en vän. Den andra parten kommer ändå undra vad som hände, vad som blev fel och varför man inte längre hörs. Den andra parten kommer sedan, efter ett par månader, att rycka på axlarna och sucka: "Ja, jag vet inte vad som hände, vi tappade kontakten, men jag går vidare, med andra vänner". Om den frånvarande vännen sedan plötsligt hör av sig igen, kan h*n inte räkna med att allt ska vara precis som det var innan.
Vänskap är något värdefullt, som ska vårdas ömt och med omsorg.
Vänner får en att känna sig betydelsefull och speciell.
Värna om vänskapen.

Om en pappa

Inte förrän jag var runt 10 eller 11 år, berättade mina föräldrar för mig att den pappa jag växt upp med, inte var min biologiska pappa. Idag minns jag inte hur jag reagerade på informationen, bara att jag plötsligt började fantisera ihop en massa historier om honom - vem han var, hur han såg ut och vad han gjorde. Ingen var speciellt villig att berätta för mig om honom eller vad som hänt och jag förstod inte varför mamma tyckte det var jobbigt att jag helt plötsligt visste att han fanns. Och när min 'pappa' en dag brusade upp och kallade honom för "världens elakaste människa", blev jag ledsen och arg och förstod inte hur han kunde säga så - om min pappa!

Åren har gått, och i takt med att jag blivit äldre har jag bit för bit fått historien om min far berättad för mig av min mamma. Och jag förstår hennes ovilja att tala om det som hände och jag förstår min 'pappas' hårda ord. Inser att min mamma måste genomlidit en oerhört tuff period av sitt liv, när hon blev gravid med mig. Vet också att tiden efter var ännu tuffare för henne, där hon t o m tvingades låta mig bo i fosterhem ett år, innan hon var stark nog att ta hand om mig.
Under tonåren var min relation med mamma ganska frostig. Idag är jag så glad och tacksam att vi har hittat tillbaka till varandra, och kan tala öppet om allt som hänt - hur jag blev till, den stormiga relationen med 'pappa' och mina egna erfarenheter och frågor som jag haft och till viss del fortfarande har.
Den enda jag inte kan ställa mot väggen och möta öga mot öga, är min biologiska far. I början av 90-talet, när jag på allvar började söka efter honom, fick jag veta att han dog 1987.
Han hade haft en hel del att stå till svars för...

Party-slit

Möhippor, releasepartyn och ölkvällar. Det är mycket nu. Jag klagar inte, det är trevligt på alla sätt och vis nästan varje gång men min arma, åldrande lekamen orkar inte.
Även om jag inte på något vis tagit i från tårna, har jag har fått så jag klarar mig ett halvår framöver, känns det som. Sena, ölstinna kvällar med vingel, svammel och cigaretter hade sin speciella charm för 20 år sedan. Nu blir jag bara trött och seg i kolan och får svårt att samla tankarna dagen efter.

Känner pressen att närvara vid ännu ett av dessa releasepartyn imorgon, men skyller på att Liten Söt Sambo reser till Sweden Rock Festival, vilket han inte gör förrän på fredag. Nån måtta får det ändå vara. Dessutom har jag ett fint bröllop att bevista den 17:e som jag behöver ladda kroppen inför...

Dålig stämning

Tillåt mig få småkräkas lite över hur vi kvinnor beter oss mot varandra.

I helgen var jag på tillställning som bevistades av idel kvinnor. Möhippa. En liten, intim och mycket lugn tillställning, eftersom den blivande bruden haft just det kravet. Inga kondomer över huvudet, lustifika kläder eller pussar på stan, tack.
Inklusive bruden var vi sex damer, alla utom en klivna över fyrtiostrecket. Detta borde kunnat innebära ett hyfsat belevat sätt och någorlunda vuxet och trevligt beteende mot varandra. Icke.

Redan vid upphämtning och avfärd får jag dåliga vibbar. En av tjejerna är, om man uttrycker sig snällt, väldigt speciell, och har upprepade gånger tidigare betett sig som en svartsjuk 14-åring och sagt och gjort saker som ibland fått mig att undra hur det egentligen är fatt med förståndet. När vi samlas för avfärd pratar hon oavbrutet i mobiltelefon och säger knappt hej och presenterar sig inte för den hon inte känner i sällskapet. Nåväl, vi kommer iväg och landar på förutbestämd destination, och damen ifråga drar sig längre och längre från oss övriga fem. Fortsätter prata i sin mobiltelefon, försvinner med jämna mellanrum iväg och pratar överhuvudtaget inte med oss andra. Det visar sig senare att hon fattat agg mot en tjej i sällskapet som hon aldrig tidigare träffat. Något senare under kvällen viskar hon högt i mitt öra, med föremålet för detta agg, alldeles bredvid: "Jag har aldrig tidigare träffat någon som jag har tyckt så intensivt illa om! Jag skulle kunna lappa till henne!", varvid jag yttrar mina sista ord till henne den kvällen: "Du kan lägga ner det snacket; du talar om en vän till mig som jag råkar tycka om, och jag tänker inte ens fortsätta diskussionen!". En kort stund senare pyser hon iväg och lämnade efter sig en sur eftersmak och en dålig stämning i gruppen, som tog en stund att jobba bort.
Kvällen blev till slut sen, ganska blöt och trevlig men det är häpnadsväckande hur en enda person kan skapa så mycket negativ energi...

Irritationsmoment

Varje ny dag i mitt liv bjuder på en mängd olika slags känslor och sinnesstämningar. Jag pendlar med lätthet mellan lycka, glädje, irritation, hånfullhet, ironi, eufori, nedstämdhet och sorg. Hela känsloregistret kan spelas ut, flera gånger om dagen.
Lyckan och glädjen har sin hemvist till övervägande del där jag bor och jag märker att jag har en tendens att lättare slå över i negativa sinnesstämningar ju närmare min arbetsplats jag kommer. Ibland behövs det inte mycket för att man ska gå igång och det börjar pirra och pysa i irritationscentrat. Imorse blev jag t ex irriterad redan i bilen på väg till jobbet, när en nyhetsuppläsare på radio använde samma tonläge genom hela uppläsningen. Intonation borde stå på varje nyhetsuppläsares "att-lära-innan-jag-överhuvudtaget-öppnar-truten-i-radio".
På eftermiddagarna är det en kvinna som läser nyheterna, som säger "L" och det låter som om hon har hela tungan utanför munnen när hon säger det.

Jag kanske borde ta något lugnande. Eller sluta lyssna på radio.

Adressändring

Företaget, som jag snart bara jobbar halvtid på, ska flytta. Det har just levererats en pall flyttkartonger och alla tio anställda springer som yra höns och går igenom skrivbord och städar upp inför stora flyttlasset. Som går 12 juni. Det borde vara straffbart att sätta igång en flytt av 10 antällda och över en halv miljon CD-skivor, som ska vara klar om 2 veckor.