Om en pappa

Inte förrän jag var runt 10 eller 11 år, berättade mina föräldrar för mig att den pappa jag växt upp med, inte var min biologiska pappa. Idag minns jag inte hur jag reagerade på informationen, bara att jag plötsligt började fantisera ihop en massa historier om honom - vem han var, hur han såg ut och vad han gjorde. Ingen var speciellt villig att berätta för mig om honom eller vad som hänt och jag förstod inte varför mamma tyckte det var jobbigt att jag helt plötsligt visste att han fanns. Och när min 'pappa' en dag brusade upp och kallade honom för "världens elakaste människa", blev jag ledsen och arg och förstod inte hur han kunde säga så - om min pappa!

Åren har gått, och i takt med att jag blivit äldre har jag bit för bit fått historien om min far berättad för mig av min mamma. Och jag förstår hennes ovilja att tala om det som hände och jag förstår min 'pappas' hårda ord. Inser att min mamma måste genomlidit en oerhört tuff period av sitt liv, när hon blev gravid med mig. Vet också att tiden efter var ännu tuffare för henne, där hon t o m tvingades låta mig bo i fosterhem ett år, innan hon var stark nog att ta hand om mig.
Under tonåren var min relation med mamma ganska frostig. Idag är jag så glad och tacksam att vi har hittat tillbaka till varandra, och kan tala öppet om allt som hänt - hur jag blev till, den stormiga relationen med 'pappa' och mina egna erfarenheter och frågor som jag haft och till viss del fortfarande har.
Den enda jag inte kan ställa mot väggen och möta öga mot öga, är min biologiska far. I början av 90-talet, när jag på allvar började söka efter honom, fick jag veta att han dog 1987.
Han hade haft en hel del att stå till svars för...