Om att bli tillsagd

Lekparken, fredag eftermiddag. Jag hade smitit tidigare från jobbet för att gå med Lilla Körsbärsblomman till parken och träffa hennes bästis, vars mamma jag gärna också träffar. Småtjejerna lekte i det lilla huset i sandlådan, vi satt med lillasyster på en bänk 5 meter därifrån. I samma sandlåda befann sig också en kille runt 2 år och hans pappa - en gothrockare med svart hår och mer svart smink runt ögonen än alla mammor i hela parken, sammanlagt.
Jag och bästismamma satt och småpratade, när jag i ögonvrån såg lillkillen drutta på ändan. Inget blodvite uppstod, killen började inte ens grina men goth-pappan stoppade in huvudet i stugan, blängde på min dotter och sa med hård röst: "Vad håller du på med!? Knuffar du min son!?" Lilla Körsbäret, som är en känslig liten varelse, vände bort huvudet och började gråta tyst, och det tog en lång stund innan hon slutade.
Sure, jag har inga problem med att någon säger till min dotter. Tyvärr såg jag inte själv vad som hände; var det så att hon knuffade, är han självklart i sin fulla rätt att säga till. Däremot kunde han kanske ha tänkt lite på hur han sa det, särskilt med tanke på hur han såg ut. Herregud, jag blev nästan skraj av att titta på honom...