Om att prata med någon

Sitter och väntar på att 'pappas' husläkares telefontid ska börja. Jag behöver prata med någon, men jag vet inte vem. Det är möjligt att jag var förvirrad och inte riktigt hade fullt lyssningsfokus när demensutredningen pågick förra året, men jag minns inte att jag tilldelats någon kontaktperson, något telefonnummer, dit jag kan ringa om jag behöver stöd och hjälp med 'pappas' sjukdom. Jag vet inte vem jag ska prata med och diskutera sjukdomsbilden, och vad jag kan göra eller ens vad som ska göras, när han börjar bli alltför virrig, stirrig, orolig och pratar om att vilja dö. Dessutom känns det mer och mer som om jag, personligen, behöver prata med någon om mina känslor inför hela situationen. Häromdagen skrek jag i telefon åt honom: "herregud, nu får du för helvete ge dig!", när han började yla om att han inte har någon mat hemma, fast han har folk hos sig tre gånger om dagen som ser till att han får precis allt han behöver. Jag är ingen elak människa, men han och hans sjukdom tar verkligen fram det värsta i mig...