måndag, december 04, 2006

Oro

Liten Söt Sambo mår inte bra och jag oroar mig. Han jobbar för mycket och jag vet att han tar på sig alldeles för mycket. Själv säger han att allt är hunky dory, att han mår kanon. Han är bara lite trött. Hela hans kropp skriker "lyssna, jag kommer att sluta funka om du inte lugnar ner dig!" men han kämpar idogt vidare. Sena kvällar, dålig sömn. Varje gång jag påtalar det, skrattar han bara. Jag vill att han ska vakna! Jag vill att han ska fatta att han håller på att bränna ut sig, innan det är försent. Tyvärr lider han av någon slags emotionell utvecklingsstörning, som gör att han inte kan prata om känslor, vilket gör att vi aldrig kan diskutera hur han känner och mår.
Jag skulle vilja att han pratar med någon som kan lära honom att säga nej. Jag skulle kunna göra vad som helst för att försöka hjälpa, få honom att inse att han inte behöver prestera och leverera precis hela tiden.

9 Comments:

At 8:52 fm, Blogger Ilva said...

Ja du sitter i en svår sits där. Tjata på!

 
At 9:17 fm, Blogger The Female Dinousaur said...

Ilva: Det är just det - jag vill kunna prata om det utan att det uppfattas som just tjat. Och det blir så svårt, eftersom pratet nästan alltid kommer upp när det gått för långt... Bläh!

 
At 1:28 em, Blogger Carola said...

Visst är det tufft att bo med en sådan människa? Min man är likadan. Det gör ont att se hur alla utnyttjar deras arbetsvilja och oförmåga att säga nej

 
At 3:43 em, Blogger The Female Dinousaur said...

Carola: Ja, det är skitjobbigt. Verkligen. Inte minst för honom själv, trots att han intalar sig själv att det "bara är kul". För det är inte det.

 
At 3:44 em, Blogger Humlan said...

Har brottats med samma problem, hur hjälpa utan att tjata! Hoppas att du/ni hittar någon som kan hjälpa honom!

 
At 12:11 em, Blogger Ehva said...

Visst e det jobbigt att stå bredvid och se att det brakar åt fanders... men vissa måste rasa ner helt innan dom fattar... så var det män som inte kan prata känslor... hur många finns det igentligen??? Jag fattar vad du menar om det e till nån tröst... kram

 
At 4:04 em, Anonymous Anonym said...

Jag har en killkompis som var med om samma sak som din sambo. Han hade toppjobb och jobbade jämt fast fattade det inte själv, det liksom bara surrade i hela huvudet på honom, och om man frågade t ex vad han och familjen skulle göra i påsk så var han bara sådär hånfull: "Påsk? När är det, har jag ingen koll på höhöhö"!

Rätt som det var fick han sparken, tog då ut föräldraledighet i över ett år och är en helt annan människa idag.

Jag vet att han gärna hjälper andra, säg till mig så ger jag dig hans adress.

kram!

anna.teljfors@ettnet.se

 
At 7:44 fm, Blogger The Female Dinousaur said...

Humlan: Tack. Till att börja med måste man få honom att fatta att han HAR problem; innan dess är det som att hälla vatten på en gås.

Ehva: Jättejobbigt! Jag FATTAR inte den där primitiva känslan av att alltid hålla skenet uppe och verka stark... Bläh!

Anna: Tack, Anna. Kanske är det sparken han behöver få. Jag ska prata med hans chefer... :-)

 
At 8:20 fm, Blogger Batbut said...

Känner igen problemet så otroligt väl. Kruxet är oftast att ju mer man tjatar, desto mer struntar de i det. "kan själv" syndromet i högsta grad. Vad man däremot kan göra är att ställa konkreta krav (ex.vis hämtning från dagis, hemma och äta middag x kvällar i veckan) för att därigenom tvinga in dem i lite rutiner som är av godo. Och förhoppningsvis hjälper de där rutinerna dem att hitta en bättre balans. Annars ligger det mycket i det Evha säger - en krasch, boom, bang behövs innan de kan starta om.

 

Skicka en kommentar

<< Home