Julfeeling

Man pyntar.
Man städar.
Man shoppar.
Man drabbas av den årliga julstressen, men försöker ändå tindra lite vackert med dom ljusblå så gott det går.
Och så kommer den då, äntligen.
Julen.

Julafton är, från det man slår upp dom shopping- och stress-svullna ögonen, en veritabel orgie i mat och (ibland) onödiga julklappar. Vi spenderade julafton i Liten Söt Sambos föräldrahem, och jag hade turen att få med mig min mor och hennes make dit, så jag slapp tack och lov det där extra stressmomentet att flänga ut till Ingarö framemot 8-tiden. Klockan 3 är det Ank-tradition på TV, och innan herr Feldtreich och Benjamin Syrsa hunnit blåsa ut ljusen, är det allmän kallelse till julbordet. Det äts äggålaxåsillåskinkaåkorvåköttbullarådoppigrytanålutfiskåenhelmassa annat. Sen dukas det av i flygande fläng. Då kommer farfar på att han måste gå till kiosken och missar självklart Tomtens ankomst. Den här gången kom Tomten med en stor stege över axeln - det såg lite lustigt ut men det var vad vi hade önskat oss... Sen delas det ut klappar till ungefär 15 personer och tro inte att man sitter en och en och öppnar sin klapp i tur och ordning. Nej, nej, här flyger det paket genom rummet och det prasslas med papper och utropas "åh", "ah" "oh" och möjligen "eh?" och ungarna blir skelögda, eftersom dom matas med paket från höger och vänster. Det hela är över på 30 minuter, sen ska kaffet drickas. Innan sista kaksmulan har slickats ur mungipan ringer färdtjänst på dörren och gammelfarmor fraktas hem. Halv nio rycker Liten Söt Sambo i kjolen på mig och vill åka hem. "Jag är helt slut", säger han men jag vet att han bara vill hem till lugnet och TV-spelet han fick i julklapp av mig (Guitar Hero 2 - skitkul!). Mamma och svärmor kan knappt slita sig från varandra och jag ber om ursäkt, för att jag märker att dom gärna hade pratat vidare, men nu går skjutsen mot Ingarö.

Och efter tre timmars intensivt TV-spelande (till och med jag spelade, och jag gillar inte TV-spel) är det över. Halv två stapplar jag isäng, med värkande ögon. Dagen efter känns nästan som en helt vanlig dag, utan minsta julkänsla.

It feels so... over.
12 timmar, och sen är det över. Sen är julen förbi.
Är det verkligen värt det? Eller är det själva resan som är grejen?