Konstiga karlar och konsert

Konsert igår. Pip i öronen idag. Man måste ha nåt fel i huvet om man glömmer öronpropparna. Om inte annat får man fel i öronen dagen efter. Öron som man redan hade fel i från början. Läge för amputation?

Konsertupplevelsen igår förstördes av en mystisk snubbe som smög runt i min närhet hela kvällen. Jag gick ensam, eftersom det var jobbrelaterat och min kollega som lovat följa med bangade. Satt och pratade med killarna i bandet en stund, men när dom började dra av sig tröjorna, ta fram kajalpennorna och mumma armhålorna kände jag att jag nog borde lägsna av mig. Och då helt plötsligt var han där. Den mystiske mannen. Flera gånger strök han omkring där jag stod, han gick med uppdragna axlar, och såg... mystisk ut. Han kom aldrig fram och försökte prata, han bara strök omkring och ställde sig tre steg bakom mig och stirrade alternativt sneglade. Jag såg att han strök runt i lokalen och gjorde samma sak med flera andra tjejer, så jag antar att han var ute efter ett ragg. Men herregud! Agera inte som en massmördare som söker sitt femte offer. Var rakryggad och kom fram och snacka istället! Ett sånt där beteende kan ju skrämma slag på vem som helst! Åtminstone på mig. Jag var till slut tvungen att gå fram till en vakt och påtala att 'den där killen därborta, han är jättekonstig, får jag stå här en stund och prata'? Jovisst fick jag, och vakten hade noterat honom och sa med ett snett leende att "han söker nog bara". Mmm, och om han inte slutar, så kommer jag att söka mig till närmsta utgång, tänkte jag.
Men stannade kvar. Och fick äntligen se [ett av de andra banden jag jobbar med] live. De spelade inför en krympande skara fredagsfirare på ett amerikanskt hamburgerhak med skitdåligt ljud, så förutsättningarna var ju inte de bästa. Men de rockade järnet och det vore roligt att se dem i händerna på en något mer engagerad och flerhövdad publik.