Vill inte!

Slås av hur otroligt olika barn är när det handlar om sinnelag och beteende.
Jag har under de senaste två veckorna märkt att lilltjejen här hemma har gått in i en fas av en en hel massa: "kan själv!", "nej! neeeeeeeeej!!" och "vill inte!". Försöker ta det med ro, försöker sätta gränser där det behövs och allt det där som man ska göra som Bra Förälder, men som det ibland bara blir pannkaka av.
Så i helgen har vi umgåtts med vänner som har en son, som verkar ha befunnit sig i denna trotsålder ända sedan han klämdes ut. Inte så att han är odräglig; tvärtom är han en jättesöt liten kille, men med oerhört bestämda åsikter och som ständigt är i farten. Varje gång dom har varit här har det alltid slutat med att han stått och ätit kattmat, druckit katternas vatten, farit runt som en glad liten tok, spelat gitarr och inte varit still i mer än 10 sekunder i stöten.
När de lämnade oss efter middagen var jag helt slut och Lilla Körsbärsblommans trotsperiod känns plötsligt inte alls svår.