Gäsp

Ännu en sån där låååång arbetsdag, en som påbörjades klockan 3 imorse och som fortfarande inte är slut. Nu går jag på ren vilja, Red Bull och Wrigleys Extra Melon Flavour. Tuggar och tuggar, frenetiskt för att hålla mig vaken.
Denna dag var artistbesöket kvinnligt och utländskt, en "native American" från New York, en kvinna som jag under dagen hörts jämföras med både Alicia Keys och Anita Baker. Oerhört sympatisk och trevlig var hon, och hennes följeslagare, keyboardisten tillika maken sedan 12 år tillbaka, Aaron. Och en underbar röst, även om jag inte är helt förtjust i när det wailas alltför mycket.
Dessutom har hon en mycket fascinerande bakgrund, och ett stort engagemang för sina indianska rötter och en stor vilja att bevara de indianska traditionerna.
Dagens roligaste anekdot var när hon berättade om en av deras spelningar, dit trummisen hade tagit med sig sin treårige son. Inför spelningen placerades sonen på golvet nedanför scenen så att pappan kunde ha uppsikt över honom. Spelningen börjar och efter ett par låtar hör Martha hur trummorna börjar sacka; det går långsammare och långsammare och hon börjar självklart undra: "what the heck is happening?!". Hon kastar en blick bakom sig och ser trummisen spela trummor med ena handen, medan den andra handen är upptagen med att knäppa upp sonens byxor för att sedan låta honom kissa i en kopp...
Dessutom tyckte jag det var hysteriskt roligt när dom berättade om ett live-tv-framträdande dom nyligen gjorde, där Aarons stol, i slutet av låten, gick sönder och han plötsligt blev 40 centimeter kortare vid sitt keyboard...