Om att veta

Efter lördagens middag med vänner, vet jag saker om människor i min närhet. Jag träffar kvinnan i familjen varje eftermiddag, vi ler mot varandra och säger hej när vi hämtar våra barn på förskolan. Nu vet jag saker om henne och hennes familj som jag helst önskar att jag aldrig fått veta. Under middagssamtalets gång börjar jag av beskrivningen mer och mer fatta vem det handlade om och jag får en klump i halsen, och en likadan i magen. Vill inte veta, vill inte höra, hur ska jag kunna gå omkring och veta, utan att göra något?
Efter lördagens middag med vänner, anar jag dessutom saker om vännerna, som inte heller känns speciellt lustigt.

Maktlös.