Ack den ungdomen

Ingången till min arbetsplats ligger vägg i vägg med en dansstudio/träningslokal. När jag kom tillbaka från min lunch kunde jag redan på långt håll höra en kör av tjejröster stå och sjunga Carolas "Evighet", högt, högt. Utanför porten stod ungefär 15 tjejer i träningskläder och sjöng för full hals, ackompanjerade av en bilradio på högtalarspräckande hög volym, samtidigt som dom bara studsade av livsglädje och sprittande vår-hormoner. Flera nyfikna hade samlats längre bort på gården och undrade vad det var på gång. "Är det en konsert, eller?".
När jag passerade gruppen med lyckliga, sjungande tjejer fick jag helt plötsligt en klump i halsen och tårarna steg i ögonen, och nu sitter jag här och försöker analysera varför. Och jag erkänner: jag är en sentimental sucker, som blir glad och rörd til tårar av att se lyckliga, unga människor som visar sin livsglädje. Med risk för att låta som den medelålders tant jag är - får det mig att minnas, när jag själv stod och hoppade och dansade på den smutsiga asfalten och jag är nog en smula avundsjuk, samtidigt. Önskar att allt vore så där lätt, luftigt och soligt som det var då. När man inte behövde tänka på räkningar som hopar sig, hur man ska få tiden att räcka till, bilen som borde lämnas på service.

Eller också åt jag bara en dålig hamburgare...