15 seconds of fame

Shit. Jag har just blivit nämnd vid (smek)namn i en lokal radiointervju för P4.
Autograf, någon!?

Dålig smak

Jag har en vidrig smak i munnen. Varje gång jag behöver komma folk in på livet, får jag ångest över dålig andedräkt.
Antagligen beror smak och odör på att jag också har streptokocker, ibland kan jag riktigt känna dom där gula plupparna i halsen, men de sitter långt ner, i svalget. Och de går inte att få bort. Och penicillin är ju dumt, så länge jag inte har ont i halsen. Det har jag inte. Jag bara har en vidrigt äcklig smak i munnen som inte vill gå bort...

En osann gentleman

Min Liten Söt Sambo måste älska mig. Igår eftermiddag mailade han mig och sa att han kunde vara hemma med Lilla Körsbärsblomman, så att jag fick gå på min spelning. Det är sånt som gör att jag älskar honom...

Gick på spelningen med allra sötaste väninnan och en bekant. Artisten fick godkänt, även om jag tycker att materialet spretar lite för mycket.
fteråt tänkte vi avsluta med en sista öl på gamla favorithaket, Kvarnen. Och då bröt vansinnet ut. Den manlige bekante vi hade med oss spårade ur fullständigt. Mellan tuggorna på en korv näpsade han av en taxi-chaufför som raggade kunder, med dräparen "Stick! Vi åker bara taxi med vita chaufförer!". Jag blev rent ut sagt så jävla förbannad och bad honom be om ursäkt men det ville fyllskallen inte. Jag sa "Jag tolererar inte att du tilltalar folk på det viset, du kan dra!" och sen gick jag åt sidan, varpå han skrek att vi kunde dra åt helvete, och stolpade iväg. Bredvid mig stod väninnan som en fågelholk och fattade ingenting. Hon är den som känner honom bäst, och hon har aldrig någonsin sett några sådana tendenser hos honom tidigare. Snarare har hon plussat ordentligt för honom och kallat honom gentleman och chevaleresk.

Den gentlemannataktiken ger jag inte mycket för.

Bättre och bättre dag för dag

Det går framåt. Penicillinet gör verkan och Lilla Körsbärsblomman torde vara smittfri under dagen. Imorgon kommer jag att kunna arbeta utan att ackompanjeras av Cartoon Network och Nickelodeon.

Nya favoriterna heter Trollz: Onyx, Saphire, Ruby, Topas och Amber. Inte mina alltså. Körsbärets.

Idag var planen att gå på spelning och se en av mina kunder. Bokat med väninnan för en liten trevlig middag innan. Det gick åt helvete med besked. Eftersom Liten Söt också är bokad för kvällsaktivitet hade mormor vidtalats. Mormor är sjuk. Och farmor är sjuk. Bästa kompisens hela familj är sjuk. Så det blir bara till att stanna hemma. För den där Lille Söte kunde ju inte ändra sina planer. Grrrr.

Love at first sight

Hade ett par timmar att fördriva innan läkarbesöket idag. Vad passar bättre, än att gå till ett ställe fullt av ungar och sprida smittan vidare?
Lilla Körsbärsblomman lekte som besatt, och till en början ville hon gärna att jag eller pappa skulle vara med och leka, som stöd och trygg punkt bland alla härjande ungar.
Efter en stund kom en söt, snaggad kille i hennes ålder och sökte vår kontakt. Han började prata med oss och Körsbärets blyghet släppte efter en stund.
Jag försvann iväg en stund och när jag kom tillbaka hade dom presenterat sig för varandra. Sedan verkade det som om dom fann varandra riktigt ordentligt, det kändes nästan som om det var kärlek vid första ögonkastet. Han sökte hela tiden vår kontakt, och Körsbärsblomman var inte nödbedd. När han gick för att ta en tugga av sin korv vid sitt bord utan att LK såg det, stack hon helt sonika iväg och letade efter honom.
När jag försäkrat mig om att dom funkade ihop, avlägsnade jag mig lite snyggt och på håll kunde jag sedan betrakta, hur dom gick åt sidan och satte sig vid sidan av alla aktiviteter och pratade med varandra. Det såg jättemysigt ut!
Strax därefter var vi tvungna att gå och hon såg ut som ett åskmoln när hon blev hämtad av sin pappa...

Medicinsk behandling

Läkarbesöket avklarat. Tur att Liten Söt Sambo var med. Jag var tvungen att lämna rummet när Farbror Doktorn kom sättande med Super-Topzen... Klarar inte av att se min lilla Lilla Körsbärsblomma torteras. Streptokockerna kommer nu att behandlas under tio dagar med 2 x 5 ml Kåvepenin med fruktsmak. Vi har redan tagit första dosen.
Det blir bara till att fortsätta vara hemma.
Något dagis blir det inte förrän på onsdag.

Körsbärsblomman vissnar

Hon vill inte äta.
Hon vill inte dricka.
Hon vill bara ligga i soffan, suga på tummen och titta på dumburken.

Närakuten nästa. Och inte blir det något dagis imorgon. Heller.

Dåligt och sämre

Hahaha, det är så roligt att jag tippar så totalt fel.
Jag tycker vi kan skicka BWO till Ukrania (för visst var det Ukraina?) på en gång. Bandet är ju redan känt i Europa och lär funka bra med sina (o)snygga scenkläder och med Martins förförarblick.

Mindre roligt är att Lilla Körsbärsblomman hela tiden vaknar och gråter och har väldigt ont i halsen. Låter som en klockren halsfluss enligt min lekmanna-diagnos. Suuuuck!

Melodifestivalomgång 3

Jag skulle inte titta. Men här sitter jag ändå. Med en liten, fortfarande lätt hängig och ont-i-halsen-tjej (och nej, en omgång halsfluss vill jag inteinteinteinte ha på det här!) vid min sida. Hon satt vid min arm nyss, sedan la hon sig med tummen i munnen bredvid mig i soffan. Det tog 2 minuter och så sov hon. På nedervåningen sitter Liten Söt med lika sportgalen kamrat och tittar på hockey, eller var det fotboll eller bandy eller curling eller...

Patrik Isaksson lär gå vidare till Globen, även om jag tycker att han mer och mer ser ut som en liten gubbe. Förlåt, Patrik. Och låter mer och mer som Peter Jöback. Förlåt igen. Första gången jag träffade Patrik hade han långt hår och röda spandexkläder. Året var... åh, jag minns inte men det var oerhört länge sedan.

Utan att ha hört alla bidrag säger jag också att Caracola går vidare till Globen. Det är något med den där heliga tre-enigheten. Och färgglada och söta som socker är dom också. Zzzzzz.

Och BWO och Frida får åka till Kiruna.

Post-sjukdoms-gnäll

Nu är vi friska. Åtminstone så pass friska att vi har börjat gå varandra lite på nerverna, alla tre.

Små, gnagande irritationsmoment finns i min vardag just nu, såsom att vi t ex har dragit på oss lite för mycket utgifter för en tid framöver. Sånt där som vi tyckte att vi behövde, som en platt-tv för en hel massa pengar, ett snyggt vitrinskåp och så är det dom där garderoberna som ska betalas... Min kära Liten Söt Sambo har också insett att man faktiskt måste betala den där kreditkortsräkningen som kommer varje månad.
Pengars vara eller inte vara har alltid varit en källa till oro och lätt ångest för min del. Dessutom en ganska omotiverad och onödig ångest och oro, eftersom jag fram till dags dato varit en samvetsgrann medborgare som fullgjort mina plikter och betalat mina räkningar.

Förjävligt att pengar ska påverka ens humör och mentala status. Men när jag tänker efter är det inte mig det påverkar mest den här gången, det är LSS. Och hans humör påverkar självklart mig.

Ibland vill jag sälja den här stora, fina lägenheten (med lika stor månadsavgift) och flytta till en lite mindre, 3:a eller 4:a. Men sen sover jag på saken, och inser att vi förmodligen inte skulle komma undan billigare med det.

Följer en debatt som pågår på en av mina favoritbloggar. Tänk att det skrivna ordet är så stort och kan skapa sådan diskussion, och tänk så mycket kvinnor som finns därute, som bär på så myckte smärta, oro, ångest. Tänk så många sken som måste hållas uppe, dag efter dag. Tänk så många "jotack, det är jättebra!" det yttras på hur-mår-du-frågan, när man istället skulle vilja vråla "jag mår som ett utskitet äpple!". Men det kan man ju inte göra. För vem skulle bry sig?

Suck. Ibland är det lite tröttsamt, det där dom kallar livet.
Eller också har jag bara PMS.

Gott och äckligt

Faktiskt. Dom där kringlorna gick ju att äta. Med lite pärlsocker på, smakade dom riktigt gott.

Förresten. Alla som är trötta på dom där bröderna som börjar på Schul... räcker upp en hand. Råkade läsa något om att "en gång i tiden hade jag Sveriges största blogg. Nu bloggar jag gratis på en landsortstidning...".
Gratis. Joru.

Sjukstugan dag 4

Börjar ledsna något oerhört på att vara sjuk. Det är inte roligt längre. Det har förvisso inte varit en alltför otäck sjukdom, tempen har aldrig gått över 38 på någon av oss och jag tror inte att det är den där influensan vi har haft. Men att gå och känna sig "halvsjuk" är inte heller speciellt kul. Dessutom tenderar vi att ha tv'n på nästan hela dagarna, vilket inte är alltför stärkande för hälsan. Den som mår bäst för tillfället är nog Lilla Körsbärsblomman. Hon är inte bara nästan helt feberfri, hon älskar att få vara hemma, och yttrar inte ett knyst om att det är långtråkigt, trist eller att mamma och pappa sitter med datorerna i knät nästan hela dagarna. Så trots att hon är frisk nu, stannar hon hemma med oss imorgon också.

Idag är det enda inspirerande vi gjort att baka kringlor. Fatta. Kringlor. Det är ju inte ens gott.

Ur barnamun

Jahaja. Så var hela familjen nere för räkning. En ligger med feber och nyser i soffan på nedervåningen. Lilla Körsbäret sitter och målar, hyfsat kurerad vid det här laget men lätt snorig och litelite hostig, och jag sitter bredvid med min laptop och känner tryck i bröstet och rossel i halsen. Inte ens en äcklig slatt whiskey igår kväll kurerade det.

Att lyssna på Körsbärsblomman, denna lilla fantastiska varelse, är en stor upplevelse varje dag.
Idag har vi t ex avhandlat: "mamma, varje gång man nyser så läser djävulens ens namn" (för det har Eva på Evas Funkarprogram sagt).
Och "mamma, varför är det alltid så fint i Bamses värld? Jag tycker att det borde vara som det är i vanliga världen, med snö och åska och och sånt. Det är nästan alltid bara sommar och fint!".

Jobb 24/7

Körsbärets lilla temp håller envist i sig. Pendlar mellan 37.4 och 37.8 och jag hör att hon börjar bli nästäppt och lite rosslig i halsen. Antar att det här kommer att hålla i sig hela veckan.
Själv är hon fortfarande skönt nöjd över att vara hemma, även om hon deppar över att missa simskolan imorgon. Jag å min sida, biter ihop, vårdar och servar och försöker sköta mina göromål så gott det går på dagarna och får lite avlastning när Liten Söt Sambo kommer hem kring lunch om dagarna. När den lilla sjuklingen somnat, sitter vi i varsin soffa och tar igen det jobb som gått förlorat under dagen.

Det kallar jag äkta romantik...

Bara, bara jag - del 23.571

Jag har slarvat bort USB-sladden till min mobiltelefon.
En ny kostar 198:--.
Jag kommer att vända upp och ned på hela huset för att hitta den %&/#" sladden...

Småsjukt

Lilla Körsbärsblomman vaknade med feber imorse. Ingen alarmerande febertopp, bara strax runt 38.0, ingen hosta, inget halsont eller värk på annan plats i kroppen. Hon tyckte det var jätteskönt att vara hemma ("det är skönt att slippa dagis, egentligen tycker jag bäst om att vara hemma" - ja, det får man väl verkligen hoppas...?) men när halva dagen gått och hon insett att vi faktiskt inte skulle åka till badhuset eller Barnadiset var det inte riktigt lika kul längre, trots att hennes pappa kom hem och avlöste kring lunch.
Tempen ligger fortfarande på samma gradantal, så det blir till att vara hemma imorgon också.

Oinspirerad dag, trots en del lokal framgång och bra mail och bra respons.
Har skickat iväg en offert som kanske ger mottagaren skrämselhicka men tycker inte den känns omotiverad och i helt i enlighet med mina kollegers taxa. Jag är värd varenda krona!

Skrällen

Kunde inte låta bli att titta på schlagereländet. Carola är ju alltid underhållande, på sitt vis. Dessutom måste jag ju se vilken musik, min "egen" har att konkurrera med i etern de närmaste triljoner veckorna. Dottern gillar dessutom Ola, så jag har även det att skylla på.

Så med huset fullt av färdigrepade musiker från Hellsingland (ja, H-e-l-l-singland. Det ska stavas så.) bytte vi kanal och bevittnade direktsändningen. Kan inte påstå att vi hörde särskilt mycket och jag vågade inte skruva upp ljudet för att överrösta sorlet i rummet. Grannarna är tålmodiga, men schlagerkväll är schlagerkväll i det här landet.

Jag var fullkomligt övertygad om att Carola och Andreas skulle gå direkt till final, men hon har nog en poäng när hon säger "Folk kanske är trötta på mig". För det är precis vad jag tror. Med den svenska jantelagen som utgångspunkt är jag inte heller helt övertygad om att dom kommer att ta hem det här.
Tyckte faktiskt lite synd om Andreas som hela tiden försökte få ögonkontakt med sin duettpartner. Jag har fått för mig att en duett kräver samspel mellan de som framför den. Icke här. Andreas såg trånande på sin partner, som i sin tur levde ut sin egen divaroll framför kameran och publiken.
Överlag tycker jag nog att även Andreas borde vila lite från melodifestivalscenen. Jag gillar när han samarbetar med Kvint, men tre år på raken...

Lägg ner det hela, tycker jag. Eftersom hela en europeiska finalen är en stor uppvisning i politik och röstning på de länder man vill hålla sig väl med, känns det så totalt unket att kalla det en tävling i musik.
Jag förstår att SVT inte vill göra som italienarna och bojkotta hela tävlingen. Man måste tjäna sköna slantar på alla som ringer och röstar. Men eftersom det roligaste momentet med det hela, är de lokala tävlingarna, kan vi väl göra den lokal och strunta i europafinalen? Då kan SVT fortsätta tjäna storkovan, och vi kan fortsätta hissa och dissa de medverkande?

Så som det är

Veckorna snurrar på. Man jobbar och sliter och harvar på i sin vanliga lunk. Känner sig tillfreds, svenskt lagomlycklig och lunkar vidare.

Sticker emellan med lunch med trevlig väninna för att fnissa bort en stund. Avslappnat och mysigt och känslan av att kunna säga vad som helst är befriande.

Klämmer in en frukostträff med gammal jobbarkompis som nuförtiden även titulerar sig sångare i punkband med nyutgiven skiva. (Att höra honom bli intervjuad i ett rockprogram på nationell radio, och han pratar skånska... Näe, det stämde inte. När vi sågs bräkte han på värsta stockholmskan, precis som vanligt. Men, eftersom han bor i Malmö sedan några år och de övriga i bandet är malmöbor, hade de enats om att skånska, det fick det bli.)

Skyndar in i duschen för tvagning innan det är dags att fira ytterligare ett skivsläpp med en av mina kunder. Ser en fotbollsstjärna och en konstnär vimla förbi, träffar artistbokare på produktionsbolag, hippa skivbolagsanställda. Betraktar artisten där han står, vitklädd med stramt bakåtslickat hår och småler och bjuder på öl. Dricker fyra öl och blir lite smålullig. Fnissar festivalminnen med rutinerad journalist från Svenskan. Dagen efter ska han bevaka den där festivalen nere i Västerås. Hör honom berätta att chefredaktören på den sydsvenska varianten plötsligt bara föll död ner på jobbet samma dag, nästan direkt efter en radiointervju och på väg till nästa. Kommer hem och min Lille Söte Sambo är som vanligt positionerad i soffan på nedervåningen. Han blinkar yrvaket och jag ramlar in i min säng.

Rundar av med veckans mysigaste. Hämtning på dagis och en liten alla hjärtans dag-tur till shoppingcenter med Lilla Körsbärsblomman. Hon är på strålande humör och hoppar runt bland shoppare och publik, som väntar på att få gå på hockeymatch eller föreställningen som äger rum intill. Vi stannar länge i leksaksaffären. Tittar, känner, klämmer, skrattar och bestämmer sedan att Alla Hjärtanspresenten får bli en skiva/pysselbok med Pokemon. När LK får bestämma blir det sedan middag på "Macidoo". Liten Söt Sambo är på hockey och vi hinner inte träffa honom innan det är dags att gå (fick dock en söt liten kärleksförklaring, när han kom hem).
Att hon inte ser sin pappa den här kvällen gör inget. Hon strålar, hon är lycklig, bekymmerslös och stor fast liten. Och så länge hon är lycklig, är jag det också.

Alla hjärtar varandra

Att min lille söte känsloanalfabet, min emotionellt utvecklingsstörde Lille Söte Sambo ens bryr sig om en dag som denna, är smått överraskande. Därför kan jag t o m bli riktigt glad över ett sånt här litet vykort, som damp ner i min mailbox nyss.

Nattliga tankar

Måste sova nu.
"Det är en dag imorgon också", brukade min mamma alltid säga. Egentligen tror jag faktiskt inte hon sa det, det är inget jag minns i alla fall. Däremot låter det som något som jag skulle kunna säga om ett par år eller två, när Lilla Körsbärsblomman studsar mellan väggarna i sitt rum, trots att klockan är långt efter sovdags.
Det är sån jag har blivit. En vandrande liten klysch-maskin. Med lätthet halkar t ex en kläckning som "det var bättre förr" över mina läppar. Och jag menar det verkligen. Det var bättre förr. Men kanske inte på alla plan.

Liten Söt somnade strax efter att jag bänkat mig i soffan efter nattningen. Som en liten svartklädd ostkrok ligger han i soffan bakom mig, som vanligt med tv'n som sällskap. För mycket kvällsjobb för oss båda den här veckan, för lite småprat och hångel.

Det stinker matos i hela lägenheten. Lukten från hamburgarna vi stekte till middag sitter i kläderna, i näshåren, i frisyren. Jag var tvungen att gå ut och gå en halvtimme efter maten (den här sluta-röka-prylen är definitivt inte speciellt smickrande för midjemåttet och nu MÅSTE jag börja röra på mig) och inte ens då blev jag av med lukten. Äckligt. Vi har troligen Sveriges sämsta ventilation i lägenheten, och då har det ändå legat i restaurant här...

Nu. Lyfter rumpan från stolen. Fingrarna lämnar tangentbordet, lite tvekande. Checkar inboxen en sista gång, men ingen av de sent arbetande jag mailade med för en liten stund sedan har svarat. Och så: Escape. Ett bestämt klick i rutan X.

Escape från cyberrymden.
För den här gången.

Radiorunda

Upp ur sköna, varma sängen klockan 05:30 imorse, för att hinna hämta musiker och utrustning i Hjorthagen. Eftersom jag har lokalsinne som en senildement etthundratreåring och dessutom aldrig varit i Hjorthagen, var jag ute i god tid. Tur var det, eftersom jag tog en ofrivillig vända ut på Lidingö (vägtullarna tjänade en och annan extrakrona på mig idag!) och slutligen fick guidas via mobiltelefon den sista biten. Fan, vad svårt det ska vara att hitta i den här stan!

Det slutade trots allt fint, vi fick t o m lite tid att ta en kopp kaffe och varva ner och framträdandet i radio gick fint.
Nu sitter jag här och längtar tillbaka till den där sköna, varma...

Stora damen

Något har hänt med mitt barn.
På bara ett par veckors tid har hon tagit ett enormt utvecklingssprång.
Hon har vuxit, hon har blivit stor.
Vad hände med den blyga och lite tystlåtna tjej som stått och ryckt mig i kläderna, och kikat fram bakom min rygg (mer korrekt: kikat fram bakom min rumpa)? Hon är glad som en lärka, skämtar och skojar, underhåller hela dagisavdelningen under luncherna och svarar på tilltal från främmande människor. Hon går med lätthet över till granntjejen och leker (något som för bara ett par månader sedan bara var möjligt om jag stannade kvar) och låter sig till och med bjudas på middag. I eftermiddags ringde hon på hos sin nyfunna kompis och tillsammans med henne och ytterligare en tjej från grannskapet, båda ett par år äldre, gick hon till parken och lekte. Ensam med sina kompisar. Utan att iakttas av sin ömma moder. Ett par gånger kom hon hem för att hämta något, liksom för att visa: "kolla mamma, jag klarar mig själv, jag går den vägen som jag brukar gå, det är lugnt, jag klarar det själv". Medan jag förberedde det som decimerades till enbart hennes föräldrars middag, gick jag ett par gånger ut på gården bara för att se efter (inte ropa, inte ropa!) att de verkligen var därute och inte blev kidnappade av någon ful gubbe, inte gick vilse bland syrenbuskarna eller pucklade på varandra i sandlådan. Men hon var där, med sina kompisar. Ensam. Utan sin mammas vakande öga.

Shit, det här var minst lika stort för mig som för henne...

Jobb, del 5.238:12

Det rasslar på. Plötsligt ramlar det jobb över mig. Under dagen skrevs avtal med svensk elektronika-kvinna bosatt i Tyskland som vill ha hjälp med en singel till radio. Dessutom kom ett samtal västerifrån, från de värmländska skogarna. En gammal bekant som återigen vill att jag jobbar med honom under våren och med sommarens legendariska lilla turné. Det värmer mig att mina kunder kommer tillbaka. Och jag är så oerhört glad att jag valde att gå min egen väg i yrkeslivet.
Klockan sju imorgon bitti ska jag agera taxi/budbil åt en annan av mina artister för ett litet liveuppdrag i morgonradion. Frågan är bara om ett keyboard går in i den lilla Skodan?

Klyschig litteratur

Efter en direkt sugande läsning i form av "Låt den rätte komma in" får jag inte ut ens det lillaste dugg av Tamara McKinleys "Drömmarnas land" som jag hittade på pocket i min bokhylla. Hur hamnade den där? Nu går den direkt i runda arkivet. Jag kan inte fortsätta läsa en bok med klyschorna staplade på varandra, som i en Allersroman. Jag får nog botanisera vidare där bland det olästa...

Party animals

När man har ställt in sig på att gå på födelsedagsfest, känns det jättekonstigt att träda in i festlokalen på gården och inse att man absolut inte känner en enda människa därinne. När det sedan börjar gå upp för en att ...oj, var det inte så att de flyttade för ett halvår sedan?... Då är man inte längre så himla sugen på att gå på fest. Då vill man bara mörda Liten Söt Sambo som inte klykade när hans ömma moder mässade "Fruängen, Fruängen" i telefon tidigare. Inte "Gubbängen, Gubbängen", där vi stod med skägget i brevlådan. Äng som äng, herr eller fru kan kvitta, kan man ju tycka, men det var inte riktigt så. Då vill man även klyva sitt eget huvud med en oslipad yxa, när man inte läst inbjudningsmailet ordentligt. I bilen vill man sedan bara skrika, muttra och kasta glåpord på sina medresenärer som dessutom inte har en aning om var i Fruängen festen egentligen hålls.

Ja. Det slutade ändå bra. Jag bad om ursäkt för mina hårda ord och festen blev trevlig. Dock övergav vi den ganska tidigt, för att gå på en annan fest. En grannfest. Jag brukar inte ha mycket till övers för grannar, egentligen. Det är bara såna där som man ska hälsa lite avmätt på när man möts i trappen, eller som ska hackas på när det glöms ludd i torktumlaren. Men faktiskt. Vi har ganska trevliga grannar. När det dessutom bjuds på trevlig fest, som man lämnar klockan halv tre på natten; ja, då är dom ju extra trevliga...

Se sån stil han har

Se så vacker han är. Och han är min, bara min!
Njae, inte på det viset alltså...

http://www.expressen.se/fredag/1.1037100/anders-ljung-ar-veckans-babe

Meloditjafs

När jag ändå är i farten och surar, måste jag ju bara få häva ur mig lite till:

Jag orkarorkarorkar inte med 7 veckors kommande melodifestivalstjatter i media. Vi kommer att matas med artister som rasar, artister som chockar och artister som talar ut om ett och annat. Det var fantastiskt trevligt och intressant att se det på nära håll, som jag gjorde med min söta, fina artist förra året och gav en helt annan bild än den som så skandalöst och brett skildras i tidningarna. Men att behöva matas med det dag ut och dag in i flera veckors tid fram till finalen i Globen... Finns det någon slags avstängningsknapp?

Dumpost

Alltså, det är inte särskilt svårt att fatta varför man slutar skicka brev. Och som företagare och nybliven kund på Posten fattar jag inte varför det måste vara så jävla krångligt! Jag blir bara sur och grinig när man måste fylla i blanketter och klicka hit och dit på nätet för att ansöka och verifiera - det enda jag vill är att stämpla mina brev med 'porto betalt', lägga dom på lådan och få en faktura någon gång ibland.

Nu lider jag av svårt surslag och måste äta en Dajm. Eller kanske t o m två.

Kludd med finess

Jag är så imponerad av Lilla Körsbärsblommans teckningar!
Med tanke på att hon bara är fem år gammal, är detaljrikedomen fascinerande.

Klicka på bilderna för att se dem större.

Här har vi Pokemon-gänget!

Nästan hela Disney-prinsess-bunten ("jag glömde rita Ariel, mamma!").
Kolla in snabelskorna på Jasmin från Alladin-sagan!
Man kan nästan se att hon alltid börjar från höger, detsamma gäller när hon skriver - från höger till vänster (och hon är dessutom vänsterhänt).

Den här ritade hon när hon och hennes pappa var på hockey i Globen i helgen. Hon vägrade sitta inne på arenan (dom hade biljetter mitt i klacken, så jag förstår henne verkligen) så dom bänkade sig inne i en av restaurangerna. Hon ritade och pappa hejade på favvo-laget.
Återigen - Pokemon!

Barn med särskilda behov

Det blev ett fint föräldramöte.
Vi fick en väldigt intressant och tankeväckande föreläsning av en herre som arbetar med en speciell behandlingsmetod av autism. Ett av barnen på avdelningen har en grav form av autism som gör att h*n kräver resurs 40 tim i veckan och en strängt utarbetad form av terapi . H*n är dock på väg att mer och mer integreras i den stora barngruppen, deltar i samlingar och aktiviteter. Och de övriga barnen är med och lär ut. Och lär sig. Lär sig att alla inte är lika, lär sig tolerans och ödmjukhet inför andra, lär sig att hjälpa. Och känner sig duktiga när de hjälper.

Jag tycker metoden verkar logisk och glasklar och väl fungerande och det känns nästan lite konstigt att man som förälder måste skriva på ett papper som ger tillstånd att ens barn medverkar i det här.

Känslor om barn

Jag har skrivit om det förr. Vissa dagar skär det som tusen knivar i mig för att vi inte lyckats göra något syskon till Lilla Körsbärsblomman. Den lilla talgdanken dök ju upp till slut varför det blivit så, men den dök upp försent för att göra något åt det. Jag vill och törs inte bli gravid vid snart 47 års ålder. Hade jag fattat för 3 år sedan, hade jag tagit itu med det, men inte nu, det är på tok för mycket som kan gå snett.

På vägen hem från dagis berättade jag om en bekant som eventuellt skulle behöva barnvakt. "Då får jag vara storasyster en stund..." sa hon och såg lycklig ut.

Där satt jag, med tårarna stigande i ögonen, med kroppen full av känslor. Toppa det sedan med det negativa besked jag fick från vårt förstaval för sexårsverksamhet/skola idag - no no no, ingen rolig dag.
Ska avsluta den med ett föräldramöte på dagis. Vi får se hur dagen slutar...

Smått och gott

Det är skönt att det är fredag.
Det är skönt att ha en Liten Söt Sambo i huset igen, även om han fortfarande är ganska sömnig om kvällarna. Skönt att höra LSS och LK sitta och småprata i vardagsrummet medan jag sitter och knappar på datorn.
Det är skönt att åtminstone ha hunnit städa badrummet idag. När jag och Lilla Körsbärsblomman kom hem från dagis/fredagshandlande, hade LSS dragit ut badkaret från väggen och stod på alla fyra och försökte frenetiskt gnugga bort den vidriga beläggningen på golvet. Nu är den borta och det doftar gott därinne igen.

Nu tänker jag koppla ur, koppla ner och koppla av.

Avslutar med ytterligare en musikalisk trudelutt: mitt under badrumsstädningen kom Lilla Körsbäret in och gnolade lite: "åhå, de' e' så gott, de' e' så gott igen...". Om än inte helt rätt i refrängen, så... Peter LeMarc på min ära. Och jag gillar inte ens Peter LeMarc...

The daily music dose

Det pågår någon slags retrosoul-trend inom musiken nu. Det ska låta 60-tals-slickt, bakåtsträvande och snyggt tillrättalagt, svängigt. Till slut blir det där snygga, välljudande och genomarbetade och väl uttänkta så tråkigt att lyssna på.

Varför inte istället lyssna/se på Feist.