Party animals

När man har ställt in sig på att gå på födelsedagsfest, känns det jättekonstigt att träda in i festlokalen på gården och inse att man absolut inte känner en enda människa därinne. När det sedan börjar gå upp för en att ...oj, var det inte så att de flyttade för ett halvår sedan?... Då är man inte längre så himla sugen på att gå på fest. Då vill man bara mörda Liten Söt Sambo som inte klykade när hans ömma moder mässade "Fruängen, Fruängen" i telefon tidigare. Inte "Gubbängen, Gubbängen", där vi stod med skägget i brevlådan. Äng som äng, herr eller fru kan kvitta, kan man ju tycka, men det var inte riktigt så. Då vill man även klyva sitt eget huvud med en oslipad yxa, när man inte läst inbjudningsmailet ordentligt. I bilen vill man sedan bara skrika, muttra och kasta glåpord på sina medresenärer som dessutom inte har en aning om var i Fruängen festen egentligen hålls.

Ja. Det slutade ändå bra. Jag bad om ursäkt för mina hårda ord och festen blev trevlig. Dock övergav vi den ganska tidigt, för att gå på en annan fest. En grannfest. Jag brukar inte ha mycket till övers för grannar, egentligen. Det är bara såna där som man ska hälsa lite avmätt på när man möts i trappen, eller som ska hackas på när det glöms ludd i torktumlaren. Men faktiskt. Vi har ganska trevliga grannar. När det dessutom bjuds på trevlig fest, som man lämnar klockan halv tre på natten; ja, då är dom ju extra trevliga...