Så som det är

Veckorna snurrar på. Man jobbar och sliter och harvar på i sin vanliga lunk. Känner sig tillfreds, svenskt lagomlycklig och lunkar vidare.

Sticker emellan med lunch med trevlig väninna för att fnissa bort en stund. Avslappnat och mysigt och känslan av att kunna säga vad som helst är befriande.

Klämmer in en frukostträff med gammal jobbarkompis som nuförtiden även titulerar sig sångare i punkband med nyutgiven skiva. (Att höra honom bli intervjuad i ett rockprogram på nationell radio, och han pratar skånska... Näe, det stämde inte. När vi sågs bräkte han på värsta stockholmskan, precis som vanligt. Men, eftersom han bor i Malmö sedan några år och de övriga i bandet är malmöbor, hade de enats om att skånska, det fick det bli.)

Skyndar in i duschen för tvagning innan det är dags att fira ytterligare ett skivsläpp med en av mina kunder. Ser en fotbollsstjärna och en konstnär vimla förbi, träffar artistbokare på produktionsbolag, hippa skivbolagsanställda. Betraktar artisten där han står, vitklädd med stramt bakåtslickat hår och småler och bjuder på öl. Dricker fyra öl och blir lite smålullig. Fnissar festivalminnen med rutinerad journalist från Svenskan. Dagen efter ska han bevaka den där festivalen nere i Västerås. Hör honom berätta att chefredaktören på den sydsvenska varianten plötsligt bara föll död ner på jobbet samma dag, nästan direkt efter en radiointervju och på väg till nästa. Kommer hem och min Lille Söte Sambo är som vanligt positionerad i soffan på nedervåningen. Han blinkar yrvaket och jag ramlar in i min säng.

Rundar av med veckans mysigaste. Hämtning på dagis och en liten alla hjärtans dag-tur till shoppingcenter med Lilla Körsbärsblomman. Hon är på strålande humör och hoppar runt bland shoppare och publik, som väntar på att få gå på hockeymatch eller föreställningen som äger rum intill. Vi stannar länge i leksaksaffären. Tittar, känner, klämmer, skrattar och bestämmer sedan att Alla Hjärtanspresenten får bli en skiva/pysselbok med Pokemon. När LK får bestämma blir det sedan middag på "Macidoo". Liten Söt Sambo är på hockey och vi hinner inte träffa honom innan det är dags att gå (fick dock en söt liten kärleksförklaring, när han kom hem).
Att hon inte ser sin pappa den här kvällen gör inget. Hon strålar, hon är lycklig, bekymmerslös och stor fast liten. Och så länge hon är lycklig, är jag det också.