tisdag, februari 12, 2008

Stora damen

Något har hänt med mitt barn.
På bara ett par veckors tid har hon tagit ett enormt utvecklingssprång.
Hon har vuxit, hon har blivit stor.
Vad hände med den blyga och lite tystlåtna tjej som stått och ryckt mig i kläderna, och kikat fram bakom min rygg (mer korrekt: kikat fram bakom min rumpa)? Hon är glad som en lärka, skämtar och skojar, underhåller hela dagisavdelningen under luncherna och svarar på tilltal från främmande människor. Hon går med lätthet över till granntjejen och leker (något som för bara ett par månader sedan bara var möjligt om jag stannade kvar) och låter sig till och med bjudas på middag. I eftermiddags ringde hon på hos sin nyfunna kompis och tillsammans med henne och ytterligare en tjej från grannskapet, båda ett par år äldre, gick hon till parken och lekte. Ensam med sina kompisar. Utan att iakttas av sin ömma moder. Ett par gånger kom hon hem för att hämta något, liksom för att visa: "kolla mamma, jag klarar mig själv, jag går den vägen som jag brukar gå, det är lugnt, jag klarar det själv". Medan jag förberedde det som decimerades till enbart hennes föräldrars middag, gick jag ett par gånger ut på gården bara för att se efter (inte ropa, inte ropa!) att de verkligen var därute och inte blev kidnappade av någon ful gubbe, inte gick vilse bland syrenbuskarna eller pucklade på varandra i sandlådan. Men hon var där, med sina kompisar. Ensam. Utan sin mammas vakande öga.

Shit, det här var minst lika stort för mig som för henne...

Etiketter:

2 Comments:

At 10:21 em, Blogger e said...

Jag blir nästan lite rörd när jag läser det här. Tänk när sonen är så stor. Just nu kan han inte ens stå utan att hålla i sig så det är väl ett tag kvar :)

 
At 11:32 em, Anonymous GM said...

e: Jag var rörd igår, medan det hände. Kunde liksom inte fatta hur det plötsligt fanns en stor tjej i vår familj. Jag och Liten Söt Sambo bara satt och tittade lite konstigt och undrande på varandra över middagsmaten, medan hon var uppe och käkade middag hos sin kompis...
Du kan ju börja förbereda dig mentalt redan nu... Jag går och peppar för tonårstiden, jag!
Men visst är det en konstig känsla: från samma dag dom kläms ur en, börjar deras frigörelseprocess från oss. Sakta men säkert.

 

Skicka en kommentar

<< Home