Mitt (arbets)liv, del 3

Vi fortsätter.
Jag har klarat av hamburgarna och det där stora, tyska teknikföretaget. Klivet i arbetslivet går vidare.

Ett behov av och en vilja att förkovra och vidareutbilda mig uppstod. Men förkovra och vidareutbilda mig till vad? Idag minns jag inte vad det var som förde in mig i sjukhusvärlden; jag har aldrig drömt våta drömmar om stiliga läkare i vita rockar eller sett något charmigt i att gräva i magen på folk men det var i alla fall där jag hamnade. Inte i magen på någon, men efter en KomVux-utbildning på en termin fann jag mig helt plötsligt vara nuytexaminerad Läkarsekreterare, med nyvunna kunskaper i medicinsk terminologi och latin. (I magen på någon förresten; i utbildningen ingick att vara med på både en operation och en obduktion, så visst har jag varit där... I magen på någon... Den halvkokta rödspättan vi åt till lunch nästan direkt efter obduktionen, smakade sådär...)

En helt ny värld uppenbarade sig. Jag fick jobb på Huddinge sjukhus; först i den s k sekreterarpoolen och hade nya uppdrag, på nya avdelningar, nästan varje dag.
Det var liv och rörelse. Sjukdom och lidande. Smärta. Men också glädje. Nästan alla jag jobbade med under den här tiden, var glada, entusiastiska och tyckte om att jobba inom vården. Tyckte om att hjälpa.
Flera gånger hoppade jag in på IVA, intensivvårdsavdelningen. Här satt jag, bildligt och bokstavligt talat, mitt i eländets öga. Här hamnade ju de svårast sjuka som behövde omedelbar och akut vård. Unga som gamla. Minns gången då jag satt bakom min skärm och knattrade på min skrivmaskin och plötsligt hör någon lyfta en telefonlur på andra sidan, slå ett nummer och sedan säga: "Hej, det är jag. Han är borta nu...".

Hamnade slutligen, med fast anställning, på ortopedmottagningen som sekreterare åt klinikchefen/professorn (jojo, det var ett riktigt avancemang för en ung snärta som jag!) - en butter grekisk äldre man med skolios som specialkompetens, som blev något av en pappa för mig. Jag hjälpte till med att anordna läkarstämmor och disputationer, skrev avhandlingar på vårdens första ordbehandlare (på floppy disc, om någon minns) och utvecklade en särpräglad, initierad hypokondri. Det var också här jag skaffade mig den magkatarr som höll i sig i många, många år.
Och det var här jag lärde mig att läkare faktiskt också är människor. Skämt åsido, men att träffa och umgås med läkare, både arbetsmässigt och ibland även privat, har gett mig en helt annan syn på denna yrkesgrupp.
Och när jag slutade, efter fem år och många utslitna träskor, gav professorn på ortopedmottagningen mig det bästa arbetsbetyg jag någonsin fått och som jag nästan gråter varje gång jag läser.