onsdag, juli 26, 2006

Israel

Jerusalem.
Mytomspunnen.
Vallfärdad.
En gång var jag där.

Mitt ex, som jag precis träffat, beslutade sig för att göra FN-tjänst i början av 90-talet. Efter tre månaders frånvaro blev längtan så stor, att jag bestämde mig för att åka ner och träffa honom. En resa bokades i hast till Eilat och helt plötsligt befann jag mig i Israel.

Ett besök i Israel kan inte göras utan att man reser till Jerusalem. Så tillsammans med exet, en av hans FN-polare och hans flickvän, hyrde vi en bil och for genom ökenlandskapet till en stad som jag aldrig trott jag skulle besöka. Vi passerade Döda Havet, vi stannade och beskådade det bibliska berget Masada och några timmar senare var vi framme.

Vi såg klagomuren, Oljeberget, Golgata och hel massa andra platser, dit troende från hela världen vallfärdar. Efter att ha vandrat runt ett par timmar, beslutade vi oss för att åka till Betlehem och titta på Födelsekyrkan. Hur man hittade dit var det ingen som visste, men någon kom på den smarta lösningen att följa turistbussarna. Sagt och gjort. Efter en stund kom den smarte chauffören, mitt ex, på den något mindre smarta idén att göra en avstickare och ta en genväg. Den breda, asfalterade vägen blev smalare och smalare, gränderna blev trängre och trängre. Till slut fann vi oss körande på en smal åsnestig mellan två vita hus. Helt plötsligt kommer vi ut på ett litet torg och hamnar mitt i en skrikande folkmassa - ett gäng uppretade, vitklädda, turbanförsedda män med plakat och röda armbindlar. Att sitta i en israelskyltad bil, kändes inte helt klockrent och när t o m ex'et började se lite orolig ut, blev jag rädd. Jätterädd. Det skreks och slogs på bilen och vi satt och försökte se så 'turistiga' ut som vi bara kunde, samtidigt som vi krypkörde genom folkmassan.
Och lika plötsligt som vi hamnat där, var vi ute igen. Framför oss reste sig Födelsekyrkan och vi steg ur bilen med skakiga knän. Det tog en lång stund innan jag kunde koppla av; när gatuförsäljarna utanför kyrkan närmade sig, skyggade jag undan. Men faktiskt, icke-troende som jag ändå är, blev jag lugn och fick t o m en tår i ögat, när vi klev ett par trappor ner i kyrkan och hamnade mitt i ett sällskap med norska turister. Helt plötsligt var det någon som tog ton och rummet fylldes av en stämningsfull tolkning av "Silent Night". En sällsam upplevelse.
I Israel.

3 Comments:

At 5:33 em, Blogger Bloggblad said...

Då är man inte så kaxig kan jag tro...
Jag skulle gärna vilja se alla ställen jag läst om - men jag fått en mycket ändrad bild ändå från den jag hade i söndagsskolan...

 
At 6:30 em, Blogger Mamselamsen said...

Jag skulle också vilja åka dit, men som läget är, avstår jag och planerar in Las Vegas.... igen!

 
At 9:09 em, Blogger B*i*g*g*i*s said...

Bloggblad: Näe, kaxig var det minsta man kände sig i det läget. Lilla My var låååångt borta just då... Jag är ändå glad att jag varit där.

Mams: Det är nog läge att vänta en stund med att resa dit. Däremot tror jag det är fritt fram till Vegas - anytime!

 

Skicka en kommentar

<< Home