Extreme (life)makeover, tack!

Egentligen borde jag inte blogga. Jag känner inte igen mig själv längre. Allt, och då menar jag allt, är negativt, botten och skit. Var har den där lite halvgalna bruden med den sjuka humorn och, åtminstone emellanåt tämligen glada humöret, tagit vägen? När jag tittar mig i spegeln ser jag risigt hår, blek hy och trötta, trötta ögon. Med spända axlar och en sur min, blänger hon på mig, den där 44-åringen, och ser ut att känna sig som 64.

Kapitlet Faderskapet är inne på sin hundrafemtifjortonde vända. Idag blev han förpassad till Södersjukhuset (igen), eftersom han troligtvis fått en blodpropp i vänster vad. Från att ha varit hyfsat positiv till mer hjälp, är han nu arg, aggressiv och förbannad. "Det du har snackat runt om att jag har gått fel in till grannen, det har jag inte gjort! Och det där om bilen, jag kör fan bil så länge jag kan; jag kör inte illa!". Ökad hjälp av hemtjänsten gick bra ungefär en halv dag: "Jag vill inte ha en massa folk rännande här titt som tätt!". Jag lyssnar och försöker förstå. Förstår ändå inte, och känner dom där gamla känslorna från förr blossa upp igen. Försöker vara vuxen och förlåtande. Försöker inse att han är sjuk och försöker att inte ta åt mig.

Jobbet är kul, men jag drunknar, på riktigt. Min chef är bortrest till 10 oktober, och när han kommer tillbaka ska vi ha ett riktigt snack, han och jag. Det här funkar inte. Där har jag inga problem med att försöka lösa problemen och tala för mig. Det gäller bara att överleva fram till den tionde.

Det enda som är skönt är hemmavaron, även om jag varit farligt nära att göra köttfärslimpa av katterna idag. Dom verkar ha ett extremt ömhetsbehov när vi kommer hem; dom SKA ligga mitt i ansiktet när det är dags att sova, dom SKA trava runt i sängen utan att hitta någon bra sovplats, och dom BEHÖVER verkligen vässa sina klor på baksidan av mina lår när jag lagar mat. Dottern är snäll, gullig och beskedlig och sambon är också ett stort plus. Han har aldrig någonsin klagat över att det ser ut som ett bombnedslag, ligger dammtussar stora som snöbollar under soffan eller inte finns någon mat till honom när han kommer hem. Och tvätta och vika kläder som en hel karl, det kan han!

Förresten, en liten gnutta finns det kvar av den där halvgalna tjejen: när jag lämnade kontoret idag fick jag något sorts stressrelaterat anfall av galenhet och förevisade, för mina något häpna och storögda arbetskamrater, mitt bästa partytrick: Jag kan sjunga "Lilla Snigel" med stängd mun! Söte Robert garvade så han tjöt och sa bedjande: "Måste du gå hem nu"? Frågan är om man vågar komma tillbaka imorgon...

Nu fick jag skriva av mig, och det känns faktiskt aningen bättre.

God gurka

Jag har just ätit gurka. Gurka, tänker du, bruden kommer att blogga om gurka! Men det var inte en sån där vanlig, vattnig, smaklös grön sak. Den här var kort, tjock och uppenbarligen i sina bästa år. Skalet var mycket hårdare än på vanlig gurka, så det fick man hyvla bort. Det pryddes även av små taggiga "skott". Innanmätet var en saftig, syrlig smakuppevelse. Kärnorna var stora och kärniga; vissa gick nästan inte att äta och fick spottas ut. Det kändes nästan som en blandning mellan gurka och melon, på något vis. Min mors man, som jag fick den av, sa att den var från Spanien.

Tänk att man kan gå igång på en så intetsägande sak som gurka.

Grå, grå, grå

Det småregnar utanför mitt arbetsfönster, som jag just upptäcker är i akut behov av rengöring. Dom röda och gula Svenska Hem-flaggorna fladdrar lite lojt och trött på sina stänger, lätt smutsgrå, dom också. En kvinna i svart t-shirt, med strumpor men utan byxor, står och röker på sin balkong högst upp i huset mitt emot. Hon tittar ner på gatan medan hon fimpar sin cigg. Så går hon in i lägenhetsvärmen igen. På trottoaren snett nedanför är det fortfarande ganska glest mellan fotgängarna. Portföljer, ryggsäckar, handväskor i fasta grepp. Freestyle och blicken fastnaglad i marken. Regnet letar sig innanför kragen och det fläktar i det nyduschade håret.

Jag måste gå och köpa kaffefilter.

En tisdag mitt i livet

Tisdag. Det känns bättre. Marginellt.
Slit och släp. Kaos är granne med gud, eller hur det nu var. Jag undrar om jag någonsin haft så mycket att göra på en arbetsplats. Inser hur bortskämd jag varit när jag började jobba 1 februari, när jag bara jobbade 40%; även om jag jobbade mer än de fyrtio procent som jag var anställd för, kunde jag gå med gott samvete klockan 2, hinna med en tur på stan och vara glad och pigg hela eftermiddagen och kvällen. Sedan 1 augusti, när jag bytte jobb och jobbar fulltid, känns det som jag åldrats tio år. Nåväl, jag ska försöka prioritera bättre och ta det lite lugnare framöver. Trots allt bär inte jag hela företaget på mina späda axlar.

Igår kväll träffade jag fler likasinnade. Sedan flera år tillbaka träffas vi, ungefär två gånger om året, ett gäng skivbolagstjejer som jobbat ihop under flera år men som nu spritts för vinden. De är framgångsrika och företagsamma; en jobbar i filmbranschen och har nyligen återhämtat sig efter att ha jobbat in sig i väggen, ett par av dem är fortfarande kvar på skivbolaget, en driver eget förlag, en jobbar på en stor musikkanal. De flesta har lyckats klämma in giftemål och barn, en har separerat, en mäter framgång i prylar och pengar. Ett par timmar satt vi och uppdaterade varandra om våra liv, senaste musikbranschskvallret, vad som hänt sen sist. Det var trevligt och avkopplande. När jag kom hem hade min älskade sötsambo vikt tvättberget som legat och glott anklagande på oss ett par dagar. Han borde få medalj!

Har pratat med den trevliga kvinnan på kommunen om min pappa igen. På eget initiativ avtalade hon ett möte med honom hemma i hans lilla krypin och hon insåg ganska snabbt att han behöver mer än bara hemhjälp. Hon fick honom att öppna upp och prata om sin förvirring och sin situation i stort. Hon märkte också att han under samtalet flera gånger tappar tråden, hon sa att han berättat att det hänt att han gått fel och försökt ta sig in i grannens lägenhet i tron att det är hans (något som han undanhållit både för mig och min bror), att han känner sig bortkommen i affären. Dessutom sa hon att hemtjänsten sett honom köra bil i det lilla centrumet, och att det var något som han inte borde göra. Han tackade ja till allt hon erbjöd; socialt stöd morgon och kväll, trygghetslarm, promenadsällskap och någon form av dagverksamhet. Däremot visste hon inte riktigt om han förstod vad det var han tackade ja till. Han har också gått med på att gå till läkare och få det här med förvirringen utrett, så idag blir det ett samtal till vårdcentralen för att begära en utredning, vilket kommunkvinnan sa att man kanske måste stå på sig för att få till stånd. Det låter onekligen underligt, men ingenting förvånar mig längre när det gäller sjukvården. Vi hade också ett långt snack om skuldkänslor (mina) och att man som förälder faktiskt måste förtjäna sina barns kärlek. Man kan inte bete sig som en skit hela livet, och sedan, på ålderns höst, förvänta sig ett barns ömhet, omtanke och omvårdnad.

I don't like Mondays

Måndagar. Vad ska man ha dom till, egentligen?
Ta bort dom!

Sköna helg välkommen

Jag tänker bespara detta inlägg från skriverier om hur jobbig den här veckan har varit. Och nästa vecka ser likadan ut. Och veckan därefter... Och...
Fast en hel del bra skivor kommer vi att distribuera framöver. Och det är tjejerna som står för fiolerna. Eller gitarrerna och sången, om jag ska vara helt korrekt. I oktober kommer det plattor med Hillered, Ringquist, I Kristin och Iris. Och jag ska jobba med dom allihop. Synd bara att dom kommer att konkurrera med varandra...

Upptäckte just att de två plastmappar som jag letat efter som en galning på jobbet, ligger här bredvid mig vid datorn. Det är troligen en pik att jag ska jobba lite hemifrån i helgen.

Går på Nezeril sedan igår. Näsan känns emellanåt som om någon kört upp en tampong i den, eller nåt. En luddig en, dessutom, som gör att jag nyser hela tiden. På väg hem från dagis nös jag 8 gånger på raken. Inga andra förkylningssymtom - ingen feber, inget snoreri. Bara aningens lite kli i halsen. Måste köpa Esberitox.

Imorgon blir det barnfri lördag. Lilla grynet ska hem till mormor och jag och sambon ska hjälpa en av hans kompisar att flytta. Och så kanske vi klämmer en öl eller två på kvällskvisten. En av sambons jobbarkompisar ska DJ'a på Vampire Lounge, och det är inte helt otroligt att vi tittar in där. Kul lokal, VL, förresten. Om man gillar skräck, vampyrer och spindelväv. Batbut? :-)

När jag hämtade lilla körsbärsblomman på dagis, berättade dagisfröken att samma lilla blomma agerat mobbare på eftermiddagen! Hon och en kompis, Thea, är tydligen taskiga mot en av de mindre tjejerna på avdelningen. Jag höll nästan på att börja grina när hon berättade. Min lilla söta unge; inte gör väl hon såna saker?! Hon och kompisen hade blivit separerade av personalen, och fick sitta på varsin bänk och skämmas ett tag. Vet inte riktigt hur jag ska ta detta med henne. Vi pratade om det på vägen hem, och jag tror att hon lyssnade på vad jag sa. Hemma i soffan hamnade vi framför hennes favoritserie som börjat igen: SupersnällaSilverSara och StålHenrik och där ju SilverSara arg och grön i ansiktet om någon kallar henne dum. Försökte återigen prata med henne och förklara att man faktiskt blir arg och ledsen om man blir kallad dum: "och säger ni "dumma XXX" så kanske hon blir grön i ansiktet, precis som Sara". Säkert ruggigt opedagogiskt. Förstår inte riktigt var det kommer ifrån: när vi var hemma hos hennes bästis häromdagen, sa bästisen "dumma mamma!", och mitt lilla russin sa direkt: "så får man ju inte säga!". Jag bara hoppas att dagispersonalen håller koll på dem, och berättar för oss direkt om det händer igen. Tycker också det är lite konstigt, eftersom "den dumma" är en liten tjej som hon faktiskt brukar heja på och leka med i parkleken när de ses. En fas, en fas, det är en fas, intalar sig den oroliga mamman och får dåligt samvete, såklart...

Nu ska jag gå upp och snyta mig och spreja bort den där tampongkänslan som börjar smyga sig in i näsan igen. Sen smyger jag på lätta fötter ner i sängen. Och om katterna lever rövare så som dom gjorde imorse kl 05:10, då ska dom få sig en dusch Nezeril, dom med...

Fredagsmys?

Bara för att det är fredag, får ni den här av mig:

Har du svårt att se vad det står? Gör "kinesögon" med fingrarna och försök läsa igen!

Tidiga torsdagstankar

Uppe med tuppen, som vanligt. Klev innanför dörrarna på jobbet kvart över sju, med en begynnande, irriterande, kliande känsla i näsan. Månne om det är en liten förkylning på gång?
Frukosten står bredvid mig på skrivbordet. Två mackor och en Cola Light Lime. Mmmm, känner mig som hälsan själv.
Det är en skön känsla att komma till jobbet först av alla. Här är lugnt och stilla. Inga telefoner som ringer, inga muttrande kolleger som ondgör sig över krånglande leverantörer eller tomma kartonger som borde vikas ihop och slängas, ett osannolikt ostimulerande göromål som ingen tar tag i. Det är bara den där förbaskade stämpelklockans klickande som hörs utanför mitt rum. Lite i smyg kan jag så ta igen lite av min missade bloggtid. Hemma finns varken tid eller ork på kvällarna. Igår hann jag med knapp möda se klart på "Lost", sen svimmade jag av i soffan och vaknade klockan 01, med sminket på trekvart i ansiktet och en katt i vardera armhåla.
Det är kul att jobba, fast det ibland blåser lite motvind på vägen. Artister som är missnöjda med att inget händer med deras fantastiska platta. Artister som kommer till inplanerat möte med tårar i ögonen för att de precis i slutskedet av produktionen upptäckt att sången inte "ligger i mitten", så att de måste mastra om hela skivan och skjuta den planerade releasen ytterligare ett par veckor på tiden. Artister som inte förstår varför deras skiva inte spelas på radio. Och här sitter man, försöker vara realist och försöker förklara att man tyvärr måste vara dokusåpastjärna visa pattarna eller ta kokain för att uppmärksammas i media idag. Att vara duktig, ambitiös och släppa en skitbra platta räcker liksom inte. Då krävs det hårt, hårt jobb och ett tålamod av stål. Ack, dessa konstnärs-själar! De har det inte lätt.
Själv våndas jag tillräckligt över min blogg. När man inte orkar se åt datorn hemma, för att den ger jobb-associationer, missar man så mycket i Blogland. Äh, jag slutar här, och tar mig en tur "därute" och hälsar på!

Vi ses!

DN's kulturbilaga onsdag

Ni missade väl inte onsdagens kulturbilaga i DN? Framsidan pryddes av min sambos kompanjon! Ett jättereportage om en framgångssaga i skivbranschen, min sambos (och hans kollegers) framgångssaga! Bilden på framsidan är tagen inne på toaletten, som även används som lagerutrymme och kallas "Tvåan"...

Rynkig

Det var så vanvettigt trevligt att få sjunka ner i den där röda vippfåtöljen på Cirkus igår, med sin trevliga kompis bredvid sig och en vanvettigt rolig stund framför sig. En stunds hett efterlängtad avkoppling, efter en vecka med jobb, jobb, jobb, gnäll, för lite gull och för mycket trötthet. Och skrattrynkorna bättrades på rejält, såg jag efteråt...

Kvällen började med Magnus Bettner, bitsk snubbe med rakat huvud, nybliven pappa som inte drar sig för att skämta om allt. Estonia, att ligga, att inte ligga, föräldraskap. "Ni som inte har barn, skit i det! Det blir inte bättre för det..." Hans ovilja att gå i pappagrupp: "Vafan har jag där att göra, tillsammans med 7 andra snubbar som inte heller får knulla!?".

Avlöste gjorde Johan Glans; han är betydligt snällare men inte tråkig. Gillar hans sätt att driva med sig själv. "Jag blir inte brun i solen, jag blir röd, får använda solskyddsfaktor 75 - ni vet, den där när man klämmer på tuben så kommer det ut ett parasoll!". "När jag går på stranden klär kvinnorna på mig med blicken..."

Och så, äntligen, Eddie Izzard - käre, käre Eddie - mustaschprydd och inte en transa-trasa på kroppen så långt ögat nådde. Den karl'n behöver bara öppna mun', så kvider jag av garv! Ändå tycker jag inte att var helt på topp; ibland kändes han lite blasé och nästan uttråkad. Till det negativa hör också att han snackar så jäkla fort, så man missar en hel del för att man är så koncentrerad på att inte missa nåt (satt och letade efter den svenska textremsan hela tiden, tills jag kom på att det inte var TV jag tittade på...). Dessutom mumlar han en hel del, vilket delvis, ju, är en del av hans charm.

Nåväl, garva fick vi i alla fall. Ordentligt. Han avhandlade allt från mikrofonhantering, romerska rikets uppgång och fall (som han hävdade berodde på att alla hade så jäkla svårt för latinska verbböjningar så att man inte hade ork att kriga längre), fiskar, flugor, bin, rävar, hajar - ja, ett tag var det riktigt mycket djursnack. En hel del religiöst; hans tolkning av hur Maria möter ängeln Gabriel (fast Gabriel påminner mer om en flaxande kyckling) är hysteriskt rolig. Avslutningen, där Darth Vader möter mattanten i kantinen på The Death Star, är genial, komplett med ljudillustrationer och allt.

Hörde att han kommer tillbaka redan i december. Jag är där!

Fritt fram för skratt

Att skratta är balsam för kropp och själ. Åh, vad jag ser fram emot att klockan ska bli 21:00, så att jag kan få vältra mig i det. Med den här recensionen har ju ribban satts högt så det förslår.

Femte raden på parkett, där sitter jag och garvar (förhoppningsvis) läppen ur led!

Musikaliskt statement

Jag bara säger det:
Lägg det här namnet på minnet: Iris. Iris från Göteborg. Jag hoppas och jag törs nästan lova; Iris kommer att bli något riktigt, riktigt stort.
Glöm inte var ni läste det först... :-)

Pappa, kom hem!

Nu börjar man känna av det - att jobba heltid, och dessutom ha hand om hem och barn tär så in i h-vete. Att dessutom göra allt själv ett ett par dagar; lämna, hämta, jobba järnet, laga mat, natta - det är omänskligt. Igår somnade jag med dottern klockan 8 i hennes säng. Vaknade kl 9, borstade tänderna koma-style och stapplade tillbaka till sängen och stöp som en klubbad oxe.

All heder och värmande tankar till alla ensamstående föräldrar där ute. Fan, va' ni måste kämpa och slita! Hela tiden.

Bror Duktig, eller Syster?

Idag bevistade jag för första gången i mitt 40+iga liv en kotknackare. Har gått och dragits med värk i axlar, armar, skulderblad i snart två månader och igår fick jag helt enkelt nog. Ett fax dök helt lägligt upp i jobbfaxen och hamnade på mitt skrivbord. Ett reklamblad för en ryggklinik på Söders höjder. Lyfte luren och ringde och fick, hux flux, en tid redan dagen efter, alltså idag. Klockan tio imorse, knappt innan jag ens hunnit sörpla i mig morgonfikat, steppade jag alltså iväg mot herr Naprapats mottagning.
Möttes av en snubbe, en fotbollstränartyp. Varför jag fick den känslan vet jag inte. Kanske för att han var lite lik min svärfar, som är (bland annat) fotbollstränare. Stubbat, gråsprängt hår. Mysbrallor och t-shirt. Det var bara visselpipan runt halsen som saknades.
Den föreläsning jag utsattes för, var jag inte riktigt beredd på, och ett par gånger satt jag med Houdini-tårar i ögonen, även om utbrytningsförsöken (tack och lov) misslyckades. Det var samtalsterapi light, det var förmaningar om att "släpp duktighetssyndromet för fan!" (fast inte i så hårda ordalag) och "du fattar nu varför du har ont, eller hur"? Och det gör jag ju, även om jag måste tvingas att erkänna det. Jag vill så förtvivlat gärna vara till lags, göra ett bra jobb, visa att jag klarar nästan vad som helst. Jag älskar att jobba med det jag gör, men just nu sköter jag ett jobb som tidigare gjorts av två, nästan tre, personer. Plus att jag har egna arbetsuppgifter...
Dessutom halkade vi av någon anledning in på barnuppfostran, något han onekligen verkade brinna för. Han är tydligen inne på att starta upp en verksamhet med föreläsningar för föräldrar, där han vill ge tips och råd om hur man lever och relaterar till sina barn. Han verkade dessutom jäkligt vettig, kom med en hel del tankeställare och aha-upplevelser. Jag skulle definitivt gå på hans föreläsningar, och det sa jag till honom. Vi pratade om att uppmuntra istället för att hitta fel i barnens agerande. Vi pratade om att lyssna på sina barn, alltså verkligen lyssna; något som jag faktiskt trode jag var bra, men inser att jag kan bli mycket bättre, på. Vi pratade om att sluta med små onödiga förmaningar, något som jag tror många föräldrar kommer med. Låt barn vara barn och själva upptäcka att de gör fel, det rättar till sig av sig själv till slut. Självklart skall barn ha guidning och vägledning, men det ska ske på ett positivt och uppmuntrande sätt. Alltså inte: "Nej, men titta, du har ju satt på dig stövlarna fel!" utan "Vad duktig du är som har satt på dig stövlarna själv". Att dom sitter lite obekvämt känner ju han/hon själv efter ett tag. Sånt där behöver jag höra, för jag inser att jag faktiskt säger sådana saker.

Nåväl, kotknackandet var rätt obehagligt men gav resultat. Jag kände mig mycket piggare och mindre smärtande när jag gick därifrån. Visserligen krasar det lite lätt i nacken när jag vrider fram och tillbaka på huvudet nu, men det är inte lika stelt och ömt i nacken som tidigare. Och jag tog det faktiskt lugnt och i min egen takt resten av dagen. Ingen stress. Hade dessutom en urmysig och glad eftermiddag och kväll, utan gnäll, med dottern. Vi shoppade i Globen och slog på stort och åt på krogen, gräsänkor som vi är. Jag somnade i soffan framför "Lost", vaknade och tog ett bad och nu tänker jag krypa ner i sängen igen.

Imorgon är en annan dag.

Skjutjärnsjournalister

Läste dagens DN, där skjutjärnsreportrarna Rislund och Cantwell intervjuas om sitt jobb, hur de arbetar, sin etik och sin moral. Eller kanske snarare bristen på moral.
Här hittar du reportaget.
Jag läser. Jag garvar, rått. Jag grinar lite, illa. Skrattar, eftersom de här killarna verkligen är så klichéartade som det bara går. Gråter över hur svensk media tappat all sin sans och takt (om de någonsin haft någon) och inte drar sig för att kliva över lik. Hur man inte skyr några som helst medel för att få en bra rubrik eller ett scoop. Det är så vidrigt att det för dom här killarna, och kanske även tjejerna för den delen, handlar om en tävling; "vem ska få bästa löpet idag?". Hur orkar man leva mig sig själv med det jobbet? Dag ut och dag in; in och gräva och böka i andra människors olycka, frossa i detaljer, ju vidrigare och snaskigare desto bättre. "Vi ger bara folk det dom vill ha!", är den stående bortförklaringen. Jag har då ta mig fan aldrig bett om att få någons skilsmässa, abort eller misshandel nerkört i halsen. Inte heller har jag bett om att få behöva idissla det om och om igen.
Det roligaste, och bästa, var slutklämmen - DN's egna fotnot: båda journalisterna hade bett att få lusläsa artiklarna innan tryck och att få göra egna ändringar och varsin kommentar: "Jag känner inte igen den här klichéartade bilden av mig själv och mitt yrke, därför väljer jag att inte vara med på bild". Ja, kära herr reportrar - hur många av era "offer" har fått läsa igenom de alster de skildrats i? Hur många tror ni har känt igen sig i de artiklar ni skrivit?

Eltandborsten - människans bästa vän

I n g a h å l !
Jag blev så glad så jag nästan hjulade ut från tandläkarmottagningen. Och jag fick honom att höja på ögonbrynen, eftersom jag nästan inte hade någon tandsten alls. Det brukar annars vara det värsta; att fräsa alternativt mejsla och hugga bort den. Nu kommenterade han att det såg ovanligt fint och bra ut och han behövde inte ta i sådär som han brukar. Han sa att jag kan tacka min eltandborste för det. Fast jag använder tydligen fel sorts tandkräm. Elborste ska användas tillsammans med gel-tandkräm, inte vanlig tandkräm. Det kan ge "tandborstskador". På tänderna alltså, inte på tandborsten.

Åh, det är så underbart - nu slipper jag se honom på ett helt år! Och eltandborsten har härmed en given plats i min tillvaro. Hedersplatsen.

Skräck

Imorgon ska jag träffa honom igen. Klockan 8 kliver jag över tröskeln, hänger av mig jackan och inser att jag automatiskt börjat andas i små, stötvisa andetag. Ingen djupandning här inte! Efter de sedvanliga hälsningsfraserna: "Hej, det var ett tag se'n, hur är läget?" är det bara att inta halvliggande position, gapa och blunda. Händerna griper hårt, hårt om armstöden, trots att jag försöker slappna av. Axlarna åker upp och timmarna efter har jag alltid huvudvärk.
Jag försöker le och vara duktig men måste erkänna: jag har en grym tandläkarskräck!

Om ni hör nåt i luften som surrar...

Ni stockholmare: råkade ni i lördags, tidig kväll, lyfta blicken mot den blå himlen runt 18-tiden och se Postens gula ballong sväva däruppe? Då ska ni veta att min sambo satt i den ballongen och upplevde något riktigt häftigt!

Besök i badrummet

Ork? Urk!

Hela helgen har jag känt mig som en urkramad trasa. Orkeslös. Ont i axlar och nacke. Värk i muskelfästena vid armhålorna. Hur fan ska det gå den här veckan - hur ska jag orka? På onsdag åker sambon till Tyskland på PopKomm-mässa, och blir borta till lördag. Jag älskar att jobba, och jag älskar verkligen mitt jobb men jag hade glömt bort hur tärande det är att jobba med promotion.

Bit ihop - nu börjar arbetsveckan igen!

Gammelhjärtat smälter

Idag, vid hämtning på dagis, kom veckans - kanske årets, ja, jag skulle faktiskt kunna sträcka mig så långt som att säga mitt livs - mest mysigaste, härligaste, hjärtevärmande kommentar från lilla körsbärsblomman:

"Mamma, jag längtade efter dig på dagis"...

Tänk, all stress, jobbhets och snurr i skallen var som bortblåst efter det.

Speedad

Nu har jag suttit och jobbat i 1,5 timme och är precis klar. Helt färdig. Fast totalt speedad och uppvarvad. Hur ska jag kunna somna nu?

Har haft TV'n på bakom ryggen. Femman sände "Spindelmannen" och halva filmen igenom hörde jag Kirsten Dunst skrika. Och skrika. Och skrika en gång till. Herregud, va' hon skrek! Hon gjorde nästan inget annat. Jättejobbigt att lyssna på.
En annan dam som också gärna skriker på film är Kim Basinger. I de actionfilmer jag har sett med henne, skriker hon alltid flera gånger. Hon har ett ganska härligt skrik - hon liksom tar i från tårna. Och snygg är hon också. Antar att det är därför hon får skrika i sina filmer.

Tröttnäsa

Jag är en tröttnäsa. Igår somnade jag halv 10. Vaknade lagom för att se Zlatan (förmodligen) förpassa oss till VM. Då stapplade jag från soffan till sovrummet och somnade om på ett par sekunder, med gott samvete. Sambon vek tvätt framför TV och imorse låg kläderna i sorterade högar i soffan, fint vikta. Tur att man har en kille som har jobbat på ett skivlager, och vet exakt hur man ska vika t-shirtar och tröjor så att de blir fina och perfekta.

Nu sitter jag här och väntar på att dom sista dropparna kaffe ska rinna ner i kannan, så att jag kan börja min dag på riktigt.

Musikalisk anekdot 2:0

Åh, dessa fikaraster!
De inbringar så mycket musikalisk kuriosa.
Och allt är sant. Jag lovar.

Under ett av Elton Johns sverigebesök under 80-talet blev han sugen på lite shopping. Han ville titta på pälsar. Sagt och gjort. Det svenska skivbolagets representant åkte, tillsammans med Elton och några i hans "posse", ner till Wasa Päls. Butikens personal blev självklart oerhört smickrade av ett så celebert besök och hjälpte villigt till.

Elton provar. Päls efter päls åker på. Och av. "Njae, jag är lite osäker", säger Mr. John och lägger pälsarna ifrån sig på en soffa. "Har ni något i rött?". Butiken plockar fram den ena pälsen efter den andra. "Hur sitter den här?", frågar han sitt sällskap och kråmar sig. "Den sitter jättebra", försäkrar alla men Elton rynkar lite på näsan och till slut ligger 8, 9 pälsar staplade på hög i soffan.
Butikspersonalen kommer fram, skrapar med foten och frågar försynt om det var någonting som föll herr Elton på läppen; "eller ska vi försöka hitta något annat?".
"Ja, alltså", säger Elton och kastar en nonchalant blick mot soffan. "Jag ska ha dom där"...

Jag - en människa

Hade DN som lunchlektyr. Fastnade för Kulturbilagan och Richard Ford och Anne Rices gripande ord om katastrofen i New Orleans.

Måste stanna upp. Tänka efter. Sitter med gråten i halsen och köttbullarna på väg ner i magen.

Måste påminna mig själv om hur lyckligt lottad jag (och min familj) är, hur lyckligt lottade vi är, som inte är drabbade av sjukdom, katastrof eller fattigdom. Påminna mig om att alltid vara villig att sträcka ut en hjälpande hand, vem som än skulle behöva den. Fattig, gammal eller sjuk. Röd, svart, brun eller vit. Visa medmänsklighet och sympati.

Vara en människa.

Dagen som idag...

Dagen började redan inatt.
Varför vill katter gärna ligga och sova i ansiktet på en? Eller liggande på bröstet? Eller använda oss som start- och landningsbana för utfallsangrepp på katt-bror? Mitt i natten? Jag, och dottern, som delade säng inatt, upphör aldrig att fascineras av de håriga små krypen.

Efter den rivstarten (med betoning på riv, då) var det ju ingen baggis att gå upp 06:15 och inleda dagen. På jobbet pigg och alert kl 07:30, bara för att ramla in i ett svart hål, när jag upptäckte att plånboken inte låg i handväskan, där den alltid bör och ska ligga. Inte riktigt vad jag behövde just då, kändes det som.
Men det svarta hålet krympte, och jag skymtade ljuset i tunneln. Jag fick låna en bil av en kollega, gasade hem och hittade plånboken, liggande i ett hörn i hallen. Glad i hågen tillbaka till kontoret, fastnade i morgonrusningen på Söder men fick lite tid att pusta ut. Nu känns det som om klockan är 15:00, och det är dags att gå hem. Fast hon inte ens är 11.

Positivt och negativt

Dagens sämsta: Det är måndag. För den som inte vet, så är det den första arbetsdagen i veckan. Dag 1. Brukar innebära att börja om från 0 och arbeta sig upp till total hysteri. Jag är idag, måndag, lika uppstressad och jobbknäckt, som om det vore torsdag kväll och jag jobbade över och klockan var 19:30 och jag fortfarande hade 4 offerter (eller brev, eller pm eller mail) kvar att skriva.

Men -

Dagens bästa: Jag hade en underbar (men alldeles för kort) eftermiddag och kväll med dottern. Pussade lite på min trötta sambo (mår ungefär som jag, och är i samma bransch - ropen skalla: "lääääämna musikbranschen"...) och...

Jag har i min hand: två biljetter till Eddie Izzard på Cirkus den 19 september!

Och Det kan få vem som helst på gott humör!

Bloggfri helg

"I'm back! Back in the saddle again!" (Aerosmith)

Har haft en bloggfri helg. Istället har jag frotterat mig med familjen. Och andra familjer. I lördags var ett par bekantas lille son, Elliot, hemma hos oss. Mamma och pappa skulle åka till Ikea och fönstershoppa lite inför kommande lägenhetsuppgraderingen. Tusen förmaningar, råd och tips om vad man kunde muta och glädja med om han skulle bli ledsen. Han var jätteglad precis hela tiden. Vi fick honom att sova drygt en timme också. Igår träffade vi bekanta till sambon och deras ett-och-ett-halvtåring, Joonas. Jag har aldrig hört en unge skratta så roligt i hela mitt liv. Han låter som en kulspruta när han garvar... Fast bara när han vill ha uppmärksamhet. Han vanliga skratt är - helt vanligt. Vi shoppade (två par jättetuffa brallor till lilla gullråttan, på Cubus, nagellack *dottern älskar att måla naglarna*, trosor *hon är härligt blöjfri på dagarna!*) och käkade thai-buffé, köpte billiga tyger på Gamla Brogatan (jättetuffa för 29:--/m - dit kommer jag att gå igen) och dottern var på ett strålande humör hela tiden. Inatt verkar hon ha drömt mardrömmar, för hon vaknade och var ledsen flera gånger. När jag frågade imorse, om hon mindes att hon vaknat inatt, nickade hon. "Hade du ont någonstans?", frågade jag. Skakande på huvudet. "Drömde du?". Nick. "Vad drömde du, då?" "Om Felicia", svarar hon då. Stackarn. Drömma mardrömmar om sin bästaste kompis. Fast vad hon drömt ville hon inte berätta...
Själv har jag drömt om jobbet hela helgen. Inte heller bra. Och kvart över 7 imorse var jag här. Den jäkla stämpelklockan visar att jag redan första månaden ligger 10 timmar back, trots att jag inte gjort annat än jobbat, känns det. Så nu blir det till att försöka komma ikapp. Och smygblogga...

Stor nackdel att inte blogga på ett par dagar är att man har så mycket att läsa igen på sina favvobloggar. Och det kan jag inte göra på arbetstid!

Ytterligare en musikalisk anekdot

Fick den här lilla sedelärande historien berättad för mig för några dagar sedan. Kan fajlas under rubriken "Så kan det gå när inte haspen är på":

När Procul Harum skulle spela in en av sina sånger - "A Whiter Shade Of Pale" - blev deras trummis sjuk. En studio-trummis fick snabbt hyras in för att ersätta honom. Han skulle självklart ha betalt för sin arbetstid. I runda slängar fick han ungefär 200 spänn för sin insats. Han var bekant med bandet och ställde upp lite billigare.

Resultatet av den inspelningen blev så småningom en av världens mest kända och spelade låtar genom tiderna. Och den stackars inhopparen har inte fått ett enda öre för det, utöver de 200 spänn han fick i lön.

Så kan det gå...

Veckoslut

Nu är veckan slut. Precis som jag.
Nu får det vara lugn, ro, stillhet ett tag framöver. Och en skärpning på bloggfronten. Hinner inte läsa, hinner inte skriva. Men jag vill.

Helgen blir troligtvis inte fullt lika lugn som jag trott, men kan förhoppningsvis generera lite avkoppling och lugna stunder ändå.

Gammal ... gör så gott hon kan

Ojdå. Hade glömt att jag har blivit för gammal för att vara ute och slarva om kvällarna. För gammal för att jobba som en toka om dagarna. När den här veckan är över, ska jag inte beklaga mig över att jag aldrig kommer ut längre. Det gör jag ju, och NÄR jag gör det, så pallar kroppen liksom inte med. Aldrig får man vara glad...

Gårdagen var aningen omstörtande. Den började tidigt på morgonen, närmare bestämt strax efter kl 04:00. Då ringer telefonen och när jag så småningom lyckats komma till sans och svara, visste jag ju redan vad som var på gång. Det var dags för förlossning. Min dotters bästa kompis var på väg att bli storasyster! Raskt över med Felicia till oss. Halv fem stod pappan, rätt nervös och morgontrött, i vår hall med en pigg och glad tjej på armen. Och när dom två småtjejerna upptäckt varandra (det tog ett tag innan min sömntuta upptäckte att hennes allra bästa vän låg bredvid henne i sängen), gick det ju inte att få dom att somna om. Dessutom sprang två nyfikna katter upp och ner i sängen hela tiden. Så det var bara att snällt gå upp, tvåochenhalv timme tidigare än vanligt, och försöka se glad ut. Duscha, ordna frukost och se till att katterna inte dog av dom där ömhetskramarna som delades ut var 15'e sekund. "Vad gör du Felicia?" "Jag jagar katterna!"...

Kvart över 7 ringde telefonen igen; då var det klart. En liten tjej på 3.8 kg hade sett dagens ljus inom loppet av 50 minuter. Min kompis berättade senare: "Jag skrek fyra gånger, och sen var hon ute!". Ingen bedövning, och lustgasen gjorde att hon mådde störtilla. Det var bara att bita ihop och krysta, det!

På lunchen hade jag ett långt snack med en, faktiskt, tillmötesgående och trevlig kvinna på kommunen där pappa bor, om hans situation. Det känns vidrigt att prata över hans huvud om hur han sköter sig och beter sig, men det är tvunget. Det var ett bra samtal och nu gäller det att ta reda på vad pappa själv vill. Kvinnan rekommenderade läkarundersökning av "virrigheten" för att bena ut vad den bottnar i. Sen ska jag försöka se till att han blir lite aktiverad på dagarna (via kommunens försorg); han kommer aldrig ut, han har inga vänner och han är redan präglad av det. Kanske det finns hopp.

Efter jobbet fick jag ta hand om samma småtjejer igen. Pappa och mamma var kvar på sjukhuset men räknade med tidig hemgång. Dock hade dom, i all uppståndelse, glömt att det var planeringsdag på dagis, och att dom stängde kl 16:00. Katt-anfall på hög nivå hemma; världens tåligaste, tålmodigaste katter måste vi ha...

Och ikväll är det "på'n igen". Releasekalas på Rival ska det bli och en, kanske två, öl kommer säkerligen att slinka ner. Sen får det banne mig vara bra ett tag framöver, om den här gammelkroppen ska orka med.