Gammal ... gör så gott hon kan

Ojdå. Hade glömt att jag har blivit för gammal för att vara ute och slarva om kvällarna. För gammal för att jobba som en toka om dagarna. När den här veckan är över, ska jag inte beklaga mig över att jag aldrig kommer ut längre. Det gör jag ju, och NÄR jag gör det, så pallar kroppen liksom inte med. Aldrig får man vara glad...

Gårdagen var aningen omstörtande. Den började tidigt på morgonen, närmare bestämt strax efter kl 04:00. Då ringer telefonen och när jag så småningom lyckats komma till sans och svara, visste jag ju redan vad som var på gång. Det var dags för förlossning. Min dotters bästa kompis var på väg att bli storasyster! Raskt över med Felicia till oss. Halv fem stod pappan, rätt nervös och morgontrött, i vår hall med en pigg och glad tjej på armen. Och när dom två småtjejerna upptäckt varandra (det tog ett tag innan min sömntuta upptäckte att hennes allra bästa vän låg bredvid henne i sängen), gick det ju inte att få dom att somna om. Dessutom sprang två nyfikna katter upp och ner i sängen hela tiden. Så det var bara att snällt gå upp, tvåochenhalv timme tidigare än vanligt, och försöka se glad ut. Duscha, ordna frukost och se till att katterna inte dog av dom där ömhetskramarna som delades ut var 15'e sekund. "Vad gör du Felicia?" "Jag jagar katterna!"...

Kvart över 7 ringde telefonen igen; då var det klart. En liten tjej på 3.8 kg hade sett dagens ljus inom loppet av 50 minuter. Min kompis berättade senare: "Jag skrek fyra gånger, och sen var hon ute!". Ingen bedövning, och lustgasen gjorde att hon mådde störtilla. Det var bara att bita ihop och krysta, det!

På lunchen hade jag ett långt snack med en, faktiskt, tillmötesgående och trevlig kvinna på kommunen där pappa bor, om hans situation. Det känns vidrigt att prata över hans huvud om hur han sköter sig och beter sig, men det är tvunget. Det var ett bra samtal och nu gäller det att ta reda på vad pappa själv vill. Kvinnan rekommenderade läkarundersökning av "virrigheten" för att bena ut vad den bottnar i. Sen ska jag försöka se till att han blir lite aktiverad på dagarna (via kommunens försorg); han kommer aldrig ut, han har inga vänner och han är redan präglad av det. Kanske det finns hopp.

Efter jobbet fick jag ta hand om samma småtjejer igen. Pappa och mamma var kvar på sjukhuset men räknade med tidig hemgång. Dock hade dom, i all uppståndelse, glömt att det var planeringsdag på dagis, och att dom stängde kl 16:00. Katt-anfall på hög nivå hemma; världens tåligaste, tålmodigaste katter måste vi ha...

Och ikväll är det "på'n igen". Releasekalas på Rival ska det bli och en, kanske två, öl kommer säkerligen att slinka ner. Sen får det banne mig vara bra ett tag framöver, om den här gammelkroppen ska orka med.