torsdag, september 29, 2005

Extreme (life)makeover, tack!

Trött och hängig Egentligen borde jag inte blogga. Jag känner inte igen mig själv längre. Allt, och då menar jag allt, är negativt, botten och skit. Var har den där lite halvgalna bruden med den sjuka humorn och, åtminstone emellanåt tämligen glada humöret, tagit vägen? När jag tittar mig i spegeln ser jag risigt hår, blek hy och trötta, trötta ögon. Med spända axlar och en sur min, blänger hon på mig, den där 44-åringen, och ser ut att känna sig som 64.

Kapitlet Faderskapet är inne på sin hundrafemtifjortonde vända. Idag blev han förpassad till Södersjukhuset (igen), eftersom han troligtvis fått en blodpropp i vänster vad. Från att ha varit hyfsat positiv till mer hjälp, är han nu arg, aggressiv och förbannad. "Det du har snackat runt om att jag har gått fel in till grannen, det har jag inte gjort! Och det där om bilen, jag kör fan bil så länge jag kan; jag kör inte illa!". Ökad hjälp av hemtjänsten gick bra ungefär en halv dag: "Jag vill inte ha en massa folk rännande här titt som tätt!". Jag lyssnar och försöker förstå. Förstår ändå inte, och känner dom där gamla känslorna från förr blossa upp igen. Försöker vara vuxen och förlåtande. Försöker inse att han är sjuk och försöker att inte ta åt mig.

Jobbet är kul, men jag drunknar, på riktigt. Min chef är bortrest till 10 oktober, och när han kommer tillbaka ska vi ha ett riktigt snack, han och jag. Det här funkar inte. Där har jag inga problem med att försöka lösa problemen och tala för mig. Det gäller bara att överleva fram till den tionde.

Det enda som är skönt är hemmavaron, även om jag varit farligt nära att göra köttfärslimpa av katterna idag. Dom verkar ha ett extremt ömhetsbehov när vi kommer hem; dom SKA ligga mitt i ansiktet när det är dags att sova, dom SKA trava runt i sängen utan att hitta någon bra sovplats, och dom BEHÖVER verkligen vässa sina klor på baksidan av mina lår när jag lagar mat. Dottern är snäll, gullig och beskedlig och sambon är också ett stort plus. Han har aldrig någonsin klagat över att det ser ut som ett bombnedslag, ligger dammtussar stora som snöbollar under soffan eller inte finns någon mat till honom när han kommer hem. Och tvätta och vika kläder som en hel karl, det kan han!

Förresten, en liten gnutta finns det kvar av den där halvgalna tjejen: när jag lämnade kontoret idag fick jag något sorts stressrelaterat anfall av galenhet och förevisade, för mina något häpna och storögda arbetskamrater, mitt bästa partytrick: Jag kan sjunga "Lilla Snigel" med stängd mun! Söte Robert garvade så han tjöt och sa bedjande: "Måste du gå hem nu"? Frågan är om man vågar komma tillbaka imorgon...

Nu fick jag skriva av mig, och det känns faktiskt aningen bättre.

13 Comments:

At 10:55 em, Blogger Lyckliga Grodan said...

vilken berg-o-dalbana med din pappa.. jag vill inte byta med dig..
Man vet att kvinnor med stressiga jobb som inte har familj mår mycket sämre än de som har familj och har stressiga jobb.. Där har du plus på kontot iaf..
och bloggandet.. det är bra när man mår som en rishög.. det kommer alltid glada tillrop från höger och vänster.. och när man skrivit ner sitt ynk.. så hoppselips försvann det inte.. men det blev lite mindre..
stora kramar till dig...

 
At 10:57 em, Blogger Bloggblad said...

Klapp på kinden! *ynk ynk*
(och så försöker jag att inte visa hur nöjd jag är att jag haft en totalt lugn och kravfri dag med hemmajobb, promenad, middagslur...)

Men å andra sidan - jag har också DAGAR!!!

 
At 1:21 em, Blogger SANDRA said...

Ojdå!
Kanske allt det här som katterna känner av...

 
At 3:31 em, Blogger maruschka said...

Vill du lära dig Droppen Dripp och Droppen Drapp i kanon med dig själv?...jag lär dig gärna...*kram i eländet*

 
At 10:08 em, Blogger Batbut said...

Biggis, jag säger det igen - det är väl även Din brors pappa eller? Han får för sjutton gubbar ta sitt ansvar också. Be damerna på soc och hemtjänst att ringa brorsan nästa gång det strular, för Du är "out of order". Och när chefagubben är hemma igen tar Du ett seriöst snack med honom för Du ska hålla läääääääänge! Annars måste jag komma och ta i med hårdhandskarna *S*. Och så gör Du Dig själv en tjänst, ta in lite extra hjälp. Ex.vis barnvakt 1 eftermiddag i veckan när Du inte behöver stressa hem från jobbet. Gå och strosa på stan istället och tanka lite energi.
Good luck baby!

 
At 8:58 fm, Blogger B*i*g*g*i*s said...

LG: Berg-och-dalbana var ordet. Håller med dig om bloggandet - vipselivips kände jag mig mycket, mycket starkare i fredags. Vet inte riktigt vad det berodde på, men efter torsdagkvällen kändes det mycket bättre.

Bloggblad: Tack för klappen! Om ett par år ska jag också ha det så där...

Sandra: Troligen!

Maruschka: På någon bloggträff framöver ser jag dig gärna framföra detta epos!

Batbut: Mmmm. Saken är ju den att min bror bor i Småland...Men det där med chefagubben ska jag ta tag i first thing! Ja, och det där med barnvakt tål att tänka på. Jag har ju min mamma som skulle kunna ställa upp... Tack för att du bryr dig, söta du!

 
At 11:43 fm, Blogger Batbut said...

Biggis, okej att han bor i Småland med det går väl att ringa dit? Så att han också får ta del av de "dåliga samvetes" telefonsamtalen. Och så kan han väl åka till Stockholm ibland?

 
At 6:06 em, Blogger Cornelia said...

Hoppas det känns bättre nu.

 
At 9:55 em, Blogger B*i*g*g*i*s said...

Batbut: Mmmm... Vår familj och dess medlemmar är ju tyvärr en historia för sig. Om du bara visste... Väldigt kort kan jag säga att min bror inte riktigt är som alla andra, han heller. Och han är den som, genom åren, förbarmat sig mest över vår far. Rent av så mycket att hans sambo hotat att lämna honom om han inte säger nej emellanåt... Så... Ingen lösning är direkt enkel...

Cornelia: Jag känner mig faktiskt helt okej. Efter den där torsdagsbloggningen och en fredag på jobbet som kändes rätt avstressad, så är jag hyfsat lugn igen. Tack.

 
At 10:51 em, Blogger Mamselamsen said...

Hoppas det är uppförsbacke i berg och dalbanan nu.

 
At 11:42 em, Anonymous Anonym said...

blrääääääääääääääää säger Putte, så lämnar vi det där. Men innan vi går och lägger oss så har vi en sak att säga. Va inte för snäll nu, det är inte ditt problem oavsett. Hajja ru?
Pusssar från alla missar och en en massa kramar från deras matte

 
At 12:40 fm, Blogger Mollan said...

Allt det där med föräldrar som säger nej till hemtjänsten och som ser det som svek när man försöker hjälpa dem... Jag känner igen det så väl. Försöker just nu att stötta sambon genom allt detta och ser hur det tär på honom... Och svaren är extremt få. Häng kvar. Gå inte sönder. //M

 
At 10:28 fm, Blogger B*i*g*g*i*s said...

Mollan: Hej och kul att du hittade hit. Usch, ja. Det är ett riktigt h-vete. Ta hand om din sambo och ge honom en kram. Tack.

 

Skicka en kommentar

<< Home