Extreme (life)makeover, tack!

Egentligen borde jag inte blogga. Jag känner inte igen mig själv längre. Allt, och då menar jag allt, är negativt, botten och skit. Var har den där lite halvgalna bruden med den sjuka humorn och, åtminstone emellanåt tämligen glada humöret, tagit vägen? När jag tittar mig i spegeln ser jag risigt hår, blek hy och trötta, trötta ögon. Med spända axlar och en sur min, blänger hon på mig, den där 44-åringen, och ser ut att känna sig som 64.

Kapitlet Faderskapet är inne på sin hundrafemtifjortonde vända. Idag blev han förpassad till Södersjukhuset (igen), eftersom han troligtvis fått en blodpropp i vänster vad. Från att ha varit hyfsat positiv till mer hjälp, är han nu arg, aggressiv och förbannad. "Det du har snackat runt om att jag har gått fel in till grannen, det har jag inte gjort! Och det där om bilen, jag kör fan bil så länge jag kan; jag kör inte illa!". Ökad hjälp av hemtjänsten gick bra ungefär en halv dag: "Jag vill inte ha en massa folk rännande här titt som tätt!". Jag lyssnar och försöker förstå. Förstår ändå inte, och känner dom där gamla känslorna från förr blossa upp igen. Försöker vara vuxen och förlåtande. Försöker inse att han är sjuk och försöker att inte ta åt mig.

Jobbet är kul, men jag drunknar, på riktigt. Min chef är bortrest till 10 oktober, och när han kommer tillbaka ska vi ha ett riktigt snack, han och jag. Det här funkar inte. Där har jag inga problem med att försöka lösa problemen och tala för mig. Det gäller bara att överleva fram till den tionde.

Det enda som är skönt är hemmavaron, även om jag varit farligt nära att göra köttfärslimpa av katterna idag. Dom verkar ha ett extremt ömhetsbehov när vi kommer hem; dom SKA ligga mitt i ansiktet när det är dags att sova, dom SKA trava runt i sängen utan att hitta någon bra sovplats, och dom BEHÖVER verkligen vässa sina klor på baksidan av mina lår när jag lagar mat. Dottern är snäll, gullig och beskedlig och sambon är också ett stort plus. Han har aldrig någonsin klagat över att det ser ut som ett bombnedslag, ligger dammtussar stora som snöbollar under soffan eller inte finns någon mat till honom när han kommer hem. Och tvätta och vika kläder som en hel karl, det kan han!

Förresten, en liten gnutta finns det kvar av den där halvgalna tjejen: när jag lämnade kontoret idag fick jag något sorts stressrelaterat anfall av galenhet och förevisade, för mina något häpna och storögda arbetskamrater, mitt bästa partytrick: Jag kan sjunga "Lilla Snigel" med stängd mun! Söte Robert garvade så han tjöt och sa bedjande: "Måste du gå hem nu"? Frågan är om man vågar komma tillbaka imorgon...

Nu fick jag skriva av mig, och det känns faktiskt aningen bättre.