Tidiga torsdagstankar

Uppe med tuppen, som vanligt. Klev innanför dörrarna på jobbet kvart över sju, med en begynnande, irriterande, kliande känsla i näsan. Månne om det är en liten förkylning på gång?
Frukosten står bredvid mig på skrivbordet. Två mackor och en Cola Light Lime. Mmmm, känner mig som hälsan själv.
Det är en skön känsla att komma till jobbet först av alla. Här är lugnt och stilla. Inga telefoner som ringer, inga muttrande kolleger som ondgör sig över krånglande leverantörer eller tomma kartonger som borde vikas ihop och slängas, ett osannolikt ostimulerande göromål som ingen tar tag i. Det är bara den där förbaskade stämpelklockans klickande som hörs utanför mitt rum. Lite i smyg kan jag så ta igen lite av min missade bloggtid. Hemma finns varken tid eller ork på kvällarna. Igår hann jag med knapp möda se klart på "Lost", sen svimmade jag av i soffan och vaknade klockan 01, med sminket på trekvart i ansiktet och en katt i vardera armhåla.
Det är kul att jobba, fast det ibland blåser lite motvind på vägen. Artister som är missnöjda med att inget händer med deras fantastiska platta. Artister som kommer till inplanerat möte med tårar i ögonen för att de precis i slutskedet av produktionen upptäckt att sången inte "ligger i mitten", så att de måste mastra om hela skivan och skjuta den planerade releasen ytterligare ett par veckor på tiden. Artister som inte förstår varför deras skiva inte spelas på radio. Och här sitter man, försöker vara realist och försöker förklara att man tyvärr måste vara dokusåpastjärna visa pattarna eller ta kokain för att uppmärksammas i media idag. Att vara duktig, ambitiös och släppa en skitbra platta räcker liksom inte. Då krävs det hårt, hårt jobb och ett tålamod av stål. Ack, dessa konstnärs-själar! De har det inte lätt.
Själv våndas jag tillräckligt över min blogg. När man inte orkar se åt datorn hemma, för att den ger jobb-associationer, missar man så mycket i Blogland. Äh, jag slutar här, och tar mig en tur "därute" och hälsar på!

Vi ses!