onsdag, september 14, 2005

Bror Duktig, eller Syster?

Idag bevistade jag för första gången i mitt 40+iga liv en kotknackare. Har gått och dragits med värk i axlar, armar, skulderblad i snart två månader och igår fick jag helt enkelt nog. Ett fax dök helt lägligt upp i jobbfaxen och hamnade på mitt skrivbord. Ett reklamblad för en ryggklinik på Söders höjder. Lyfte luren och ringde och fick, hux flux, en tid redan dagen efter, alltså idag. Klockan tio imorse, knappt innan jag ens hunnit sörpla i mig morgonfikat, steppade jag alltså iväg mot herr Naprapats mottagning.
Möttes av en snubbe, en fotbollstränartyp. Varför jag fick den känslan vet jag inte. Kanske för att han var lite lik min svärfar, som är (bland annat) fotbollstränare. Stubbat, gråsprängt hår. Mysbrallor och t-shirt. Det var bara visselpipan runt halsen som saknades.
Den föreläsning jag utsattes för, var jag inte riktigt beredd på, och ett par gånger satt jag med Houdini-tårar i ögonen, även om utbrytningsförsöken (tack och lov) misslyckades. Det var samtalsterapi light, det var förmaningar om att "släpp duktighetssyndromet för fan!" (fast inte i så hårda ordalag) och "du fattar nu varför du har ont, eller hur"? Och det gör jag ju, även om jag måste tvingas att erkänna det. Jag vill så förtvivlat gärna vara till lags, göra ett bra jobb, visa att jag klarar nästan vad som helst. Jag älskar att jobba med det jag gör, men just nu sköter jag ett jobb som tidigare gjorts av två, nästan tre, personer. Plus att jag har egna arbetsuppgifter...
Dessutom halkade vi av någon anledning in på barnuppfostran, något han onekligen verkade brinna för. Han är tydligen inne på att starta upp en verksamhet med föreläsningar för föräldrar, där han vill ge tips och råd om hur man lever och relaterar till sina barn. Han verkade dessutom jäkligt vettig, kom med en hel del tankeställare och aha-upplevelser. Jag skulle definitivt gå på hans föreläsningar, och det sa jag till honom. Vi pratade om att uppmuntra istället för att hitta fel i barnens agerande. Vi pratade om att lyssna på sina barn, alltså verkligen lyssna; något som jag faktiskt trode jag var bra, men inser att jag kan bli mycket bättre, på. Vi pratade om att sluta med små onödiga förmaningar, något som jag tror många föräldrar kommer med. Låt barn vara barn och själva upptäcka att de gör fel, det rättar till sig av sig själv till slut. Självklart skall barn ha guidning och vägledning, men det ska ske på ett positivt och uppmuntrande sätt. Alltså inte: "Nej, men titta, du har ju satt på dig stövlarna fel!" utan "Vad duktig du är som har satt på dig stövlarna själv". Att dom sitter lite obekvämt känner ju han/hon själv efter ett tag. Sånt där behöver jag höra, för jag inser att jag faktiskt säger sådana saker.

Nåväl, kotknackandet var rätt obehagligt men gav resultat. Jag kände mig mycket piggare och mindre smärtande när jag gick därifrån. Visserligen krasar det lite lätt i nacken när jag vrider fram och tillbaka på huvudet nu, men det är inte lika stelt och ömt i nacken som tidigare. Och jag tog det faktiskt lugnt och i min egen takt resten av dagen. Ingen stress. Hade dessutom en urmysig och glad eftermiddag och kväll, utan gnäll, med dottern. Vi shoppade i Globen och slog på stort och åt på krogen, gräsänkor som vi är. Jag somnade i soffan framför "Lost", vaknade och tog ett bad och nu tänker jag krypa ner i sängen igen.

Imorgon är en annan dag.

9 Comments:

At 11:35 em, Blogger Lyckliga Grodan said...

barn kan mer än vi tror.. och ffa allt är det som är viktigt för oss kanske inte alls viktigt för dem..det gäller att släppa och lita på dem
Låter så lätt..men rätt som det är hör jag mig själv säga riktigt korkade saker.. fast jag inte alls hade tänkt så..
fast jag tror att om man åtminstone vet om att barn egentligen är våra guider i livet så blir man en bättre förälder... jag hoppas i alla fall det

 
At 12:23 fm, Anonymous Rita said...

Visst önskar vi vissa dagar, kunna dela oss på mitten, och som daggmasken, bli två levande individer!

 
At 12:36 fm, Anonymous aha said...

Visst ska man hela tiden sträva efter att bli en bättre förälder och ibland är det små förändringar som gör stor skillnad, men man får inte heller ställa allt för höga krav på sig själv. Har föresten aldrig vågat gå till en naprapat, verkar så läskigt. Fast det skulle nog vara skönt efterråt.

 
At 7:53 fm, Blogger Anna P said...

Light-terapi och kotknackning i kombination, levererad av vettig person? Verkar STRÅLANDE!
Jag har lite svårt för den typ av föreläsningar (=läs: svårt att komma iväg på) men skulle gärna få mig några lästips eller en bra webblänk. Hälsa det från mig!

 
At 9:17 fm, Blogger B*i*g*g*i*s said...

Grodis: Korkade saker säger jag hela tiden - både till barn och till andra... :-)

Rita: Jupp. Eller tre.

Aha: Du har helt rätt, och det är väl här det där duktighetssyndromet slår ut i full blom igen. Man ska va' bäst på allt. Ska försöka slappna av.

Anna P: Ska ske! :-)

 
At 5:29 em, Blogger Musiklisa said...

jag skulle behöva light-terapi. när jag tänker efter tror jag att alla behöver light-terapi. mitt knep annars när stress eller ångest blir för stor brukar vara damien (vem annars?) i lurarna, gärna på ett tåg men i brist på det kan även sängen funka bra. jag misstänker förstås att det inte hjälper i längden men alla knep är väl bra?

 
At 6:39 fm, Blogger Jenny said...

Skicka numret! Precis vad jag behöver. Nån som kan râta ut en trasslig hjärna och rygg på samma gång.

 
At 9:15 fm, Blogger B*i*g*g*i*s said...

Musiklisa: Kul att du hittade hit! Damien är för mig hittills outforskat som terapimaterial - kanske värt att testa?

Jenny: Japp. Tror att dom hänger ihop, där där grejerna. En trasslig hjärna ger en trasslig rygg!

 
At 12:26 em, Blogger Marmelad said...

Hehe... min kiropraktor är likadan, han har alltid nåt tänkvärt att komma med. Och han fixar mina trötta axlar och nacke på ett nafs. Värt varenda krona!

 

Skicka en kommentar

<< Home