tisdag, september 27, 2005

En tisdag mitt i livet

Tisdag. Det känns bättre. Marginellt.
Slit och släp. Kaos är granne med gud, eller hur det nu var. Jag undrar om jag någonsin haft så mycket att göra på en arbetsplats. Inser hur bortskämd jag varit när jag började jobba 1 februari, när jag bara jobbade 40%; även om jag jobbade mer än de fyrtio procent som jag var anställd för, kunde jag gå med gott samvete klockan 2, hinna med en tur på stan och vara glad och pigg hela eftermiddagen och kvällen. Sedan 1 augusti, när jag bytte jobb och jobbar fulltid, känns det som jag åldrats tio år. Nåväl, jag ska försöka prioritera bättre och ta det lite lugnare framöver. Trots allt bär inte jag hela företaget på mina späda axlar.

Igår kväll träffade jag fler likasinnade. Sedan flera år tillbaka träffas vi, ungefär två gånger om året, ett gäng skivbolagstjejer som jobbat ihop under flera år men som nu spritts för vinden. De är framgångsrika och företagsamma; en jobbar i filmbranschen och har nyligen återhämtat sig efter att ha jobbat in sig i väggen, ett par av dem är fortfarande kvar på skivbolaget, en driver eget förlag, en jobbar på en stor musikkanal. De flesta har lyckats klämma in giftemål och barn, en har separerat, en mäter framgång i prylar och pengar. Ett par timmar satt vi och uppdaterade varandra om våra liv, senaste musikbranschskvallret, vad som hänt sen sist. Det var trevligt och avkopplande. När jag kom hem hade min älskade sötsambo vikt tvättberget som legat och glott anklagande på oss ett par dagar. Han borde få medalj!

Har pratat med den trevliga kvinnan på kommunen om min pappa igen. På eget initiativ avtalade hon ett möte med honom hemma i hans lilla krypin och hon insåg ganska snabbt att han behöver mer än bara hemhjälp. Hon fick honom att öppna upp och prata om sin förvirring och sin situation i stort. Hon märkte också att han under samtalet flera gånger tappar tråden, hon sa att han berättat att det hänt att han gått fel och försökt ta sig in i grannens lägenhet i tron att det är hans (något som han undanhållit både för mig och min bror), att han känner sig bortkommen i affären. Dessutom sa hon att hemtjänsten sett honom köra bil i det lilla centrumet, och att det var något som han inte borde göra. Han tackade ja till allt hon erbjöd; socialt stöd morgon och kväll, trygghetslarm, promenadsällskap och någon form av dagverksamhet. Däremot visste hon inte riktigt om han förstod vad det var han tackade ja till. Han har också gått med på att gå till läkare och få det här med förvirringen utrett, så idag blir det ett samtal till vårdcentralen för att begära en utredning, vilket kommunkvinnan sa att man kanske måste stå på sig för att få till stånd. Det låter onekligen underligt, men ingenting förvånar mig längre när det gäller sjukvården. Vi hade också ett långt snack om skuldkänslor (mina) och att man som förälder faktiskt måste förtjäna sina barns kärlek. Man kan inte bete sig som en skit hela livet, och sedan, på ålderns höst, förvänta sig ett barns ömhet, omtanke och omvårdnad.

10 Comments:

At 9:13 fm, Blogger SANDRA said...

Åh hua...
Jag får ångest när jag tänker på att min farmor börjar uppföra sig skumt..
tappar ord, glömmer bort vad hon skulle göra förra, går fel i stan i timmar (vill inte störa & be ngn om hjälp at hitta vägen)...

 
At 10:07 fm, Blogger Bloggkossa said...

Vad skönt att det börjar ordna upp sig för din papppa! Så får du det lite lugnare. *Skickar en kram*.

 
At 10:25 fm, Blogger Ilva said...

Bra! Det later som om du verkligen fatt en bra handlaggare!

 
At 10:29 fm, Blogger B*i*g*g*i*s said...

Sandra: Det är det där som är det värsta, om dom skulle tappa bort sig på stan... Vidrigt... Krama din farmor!

Mamma mu: Tack för kramen.

Ilva: Onekligen en mycket mänsklig kommunalmänniska. Trodde inte dom existerade. Vad jag förstod satt hon i en liknande situation, så hon förstod mig mycket väl på alla punkter.

 
At 12:19 em, Blogger lillaEgo said...

Jag vet inte er historia men jag hoppas att Du finner styrkan att ta er igenom detta.

Tänk att det alltid är nåt. När i livet ska man få luta sig tillbaks och släppa alla måsten och osynliga krav? Ett par steg till på livstrappan så står man där själv. Ibland får man känslan av att det måste vara skitjobbigt att leva.
*snyter mig o går o lägger mig igen*

 
At 2:12 em, Blogger Jenny said...

Skönt att du hittat nån vettig från vården som pratar med din far. Vi håller på likadant här nere med min svärfar och ibland vill man bara skrika rakt ut i frustrsation

 
At 9:47 em, Blogger Cornelia said...

Du har det verkligen jobbigt nu. Vilken tur att i alla fall kommunalmänniskan var bra. Hoppas det ordnar sig så du slipper oron.
Kram

 
At 10:21 em, Blogger B*i*g*g*i*s said...

Lilla Ego: Allt löser sig, som min kära älsklingssambo säger! Och du, krya på dig!

Jenny: Ja, det är skönt. Hoppas att det löser sig för er också!

Cornelia: Tack för kramen. Det löser sig säkert, på något sätt.

 
At 4:19 fm, Blogger Missy M said...

Jag hamnade här efter följt lite inlägg i diverse gästböcker. Jag bara smygläser runt. Intressant nog hittar jag fler bloggisar som ofta har satt sina fotspår på samma ställe. Intressant. Hursom, det jag skulle säga var att du verkar ha fått tag på en person som är på rätt plats. Jag vet hur jobbigt in i själen det kan vara att se till att ens nära och kära hamnar rätt i vårdkarusellen...och vilken vidrig skuld man kan känna övet..över..ja..vad är det man känner skuld över? Sin egen otillräcklighet kanske?

 
At 8:03 fm, Blogger B*i*g*g*i*s said...

Hej Missy M: Kul att du hittade hit! Bloggland är stort, men ibland känns det litet... :-)
Visst är det ens egen otillräcklighet man gråter över - alltid!

 

Skicka en kommentar

<< Home