En tisdag mitt i livet

Tisdag. Det känns bättre. Marginellt.
Slit och släp. Kaos är granne med gud, eller hur det nu var. Jag undrar om jag någonsin haft så mycket att göra på en arbetsplats. Inser hur bortskämd jag varit när jag började jobba 1 februari, när jag bara jobbade 40%; även om jag jobbade mer än de fyrtio procent som jag var anställd för, kunde jag gå med gott samvete klockan 2, hinna med en tur på stan och vara glad och pigg hela eftermiddagen och kvällen. Sedan 1 augusti, när jag bytte jobb och jobbar fulltid, känns det som jag åldrats tio år. Nåväl, jag ska försöka prioritera bättre och ta det lite lugnare framöver. Trots allt bär inte jag hela företaget på mina späda axlar.

Igår kväll träffade jag fler likasinnade. Sedan flera år tillbaka träffas vi, ungefär två gånger om året, ett gäng skivbolagstjejer som jobbat ihop under flera år men som nu spritts för vinden. De är framgångsrika och företagsamma; en jobbar i filmbranschen och har nyligen återhämtat sig efter att ha jobbat in sig i väggen, ett par av dem är fortfarande kvar på skivbolaget, en driver eget förlag, en jobbar på en stor musikkanal. De flesta har lyckats klämma in giftemål och barn, en har separerat, en mäter framgång i prylar och pengar. Ett par timmar satt vi och uppdaterade varandra om våra liv, senaste musikbranschskvallret, vad som hänt sen sist. Det var trevligt och avkopplande. När jag kom hem hade min älskade sötsambo vikt tvättberget som legat och glott anklagande på oss ett par dagar. Han borde få medalj!

Har pratat med den trevliga kvinnan på kommunen om min pappa igen. På eget initiativ avtalade hon ett möte med honom hemma i hans lilla krypin och hon insåg ganska snabbt att han behöver mer än bara hemhjälp. Hon fick honom att öppna upp och prata om sin förvirring och sin situation i stort. Hon märkte också att han under samtalet flera gånger tappar tråden, hon sa att han berättat att det hänt att han gått fel och försökt ta sig in i grannens lägenhet i tron att det är hans (något som han undanhållit både för mig och min bror), att han känner sig bortkommen i affären. Dessutom sa hon att hemtjänsten sett honom köra bil i det lilla centrumet, och att det var något som han inte borde göra. Han tackade ja till allt hon erbjöd; socialt stöd morgon och kväll, trygghetslarm, promenadsällskap och någon form av dagverksamhet. Däremot visste hon inte riktigt om han förstod vad det var han tackade ja till. Han har också gått med på att gå till läkare och få det här med förvirringen utrett, så idag blir det ett samtal till vårdcentralen för att begära en utredning, vilket kommunkvinnan sa att man kanske måste stå på sig för att få till stånd. Det låter onekligen underligt, men ingenting förvånar mig längre när det gäller sjukvården. Vi hade också ett långt snack om skuldkänslor (mina) och att man som förälder faktiskt måste förtjäna sina barns kärlek. Man kan inte bete sig som en skit hela livet, och sedan, på ålderns höst, förvänta sig ett barns ömhet, omtanke och omvårdnad.