Skjutjärnsjournalister

Läste dagens DN, där skjutjärnsreportrarna Rislund och Cantwell intervjuas om sitt jobb, hur de arbetar, sin etik och sin moral. Eller kanske snarare bristen på moral.
Här hittar du reportaget.
Jag läser. Jag garvar, rått. Jag grinar lite, illa. Skrattar, eftersom de här killarna verkligen är så klichéartade som det bara går. Gråter över hur svensk media tappat all sin sans och takt (om de någonsin haft någon) och inte drar sig för att kliva över lik. Hur man inte skyr några som helst medel för att få en bra rubrik eller ett scoop. Det är så vidrigt att det för dom här killarna, och kanske även tjejerna för den delen, handlar om en tävling; "vem ska få bästa löpet idag?". Hur orkar man leva mig sig själv med det jobbet? Dag ut och dag in; in och gräva och böka i andra människors olycka, frossa i detaljer, ju vidrigare och snaskigare desto bättre. "Vi ger bara folk det dom vill ha!", är den stående bortförklaringen. Jag har då ta mig fan aldrig bett om att få någons skilsmässa, abort eller misshandel nerkört i halsen. Inte heller har jag bett om att få behöva idissla det om och om igen.
Det roligaste, och bästa, var slutklämmen - DN's egna fotnot: båda journalisterna hade bett att få lusläsa artiklarna innan tryck och att få göra egna ändringar och varsin kommentar: "Jag känner inte igen den här klichéartade bilden av mig själv och mitt yrke, därför väljer jag att inte vara med på bild". Ja, kära herr reportrar - hur många av era "offer" har fått läsa igenom de alster de skildrats i? Hur många tror ni har känt igen sig i de artiklar ni skrivit?