Ingen kan komma och påstå att jag har smala och smärta vader. Nej, här snackar vi bastanta prylar, som formats av hård simträning i unga år, följt av styrketräning i de inte fullt så unga. Till och med den luttrade pjäxförsäljaren för några veckor sedan, höjde lite lätt på ögonbrynen när jag berättade att jag har problem att hitta pjäxor som inte orsakar blodstockning i fötterna på mig.
"Jo, det var ett par rejäla rackare, det där", sa han, lite lagom finkänsligt.
Första dagen i backen är avklarad. Förmiddagen spenderade jag med Lilla Körsbärsblomman som ömsom grät för att hon ramlade, för att det kliade under hjälmen eller för att hon ville till pappa (som åkte i de stora backarna) och ömsom klarade den lilla juniorbacken helt galant, med svängar och allt.
Efter lunch fick jag så ge mig upp i de gröna och röda backarna och bara fokusera på min egen, taffliga skidåkning. Sist jag stod på ett par utförsskidor var för tre år sedan och man har ju inte blivit yngre och smidigare, direkt. Totalt under min levnad har jag åkt utför kanske fem gånger, så jag har varken utrustning, kompetens eller modet att ta mig ner som ett proffs. Istället blir det stoooora svängar och lite flaxande med armarna men jag måste ändå säga att jag är hyfsat nöjd med mina fem åk, utan att ramla eller köra in i någon stackare som råkat befinna sig i närheten.
Men det är dom där vaderna. Dom kommer antagligen att ha antagit dubbel storlek imorgon och eftersom dom värker något grönjävligt redan nu, vill jag inte ens tänka på hur de kommer att kännas imorgon...
Oh, well. Det finns annat att göra än att åka skidor.
Jobbet ligger tillfälligt på is (men det är nog rättare att säga 'snö'). Det är vansinnigt skönt, men inte helt vältajmat. Just nu orkar jag inte ens bekymra mig om det.
Etiketter: Semester-snack
