Författardrömmar

När man bara har en femåring och en dator och två katter som umgänge en dag (jag har knappt sett röken av Liten Söt, och så länge han ropar på Ulrik vill jag inte veta av honom), funderar man en del. På stort. På smått. Som att pulkor så lätt går sönder när man drar dem genom gångtunnlar. Som att det fladdrar så skönt i håret när man susar nerför backen. Och så dom där orden. Dom sex, som jag skrev om här nedanför.

Inuti mig finns en hel massa ord som jag skulle vilja fästa på papper. Jag har alltid tyckt om en bra historia, en skön bok, en underbar berättelse. Jag började en gång på en bok, ett naivt och rätt misslyckat försök på 100 sidor, ungefär. En skräckroman, om en svart man bosatt strax utanför Stockholm. Han inser plötsligt att han är Utvald. Han är utvald att bli en ny Josef, han kommer att avla en pånyttfödd Jesus. Mannen är amerikan från början och under Vietnam-kriget blev han av med sitt ena ben. Ett ben som plötsligt, efter ett möte med en mystisk främling, börjar växa ut igen... Jag fnissar lite generat när jag skriver det här. Jag hade storyn mer ellerl mindre klar för mig och jag vet inte varför den aldrig blev klar. Det kom säkert någon snubbe eller ett party emellan... Den ligger på en diskett, en sån där floppy disc. Jag har den kvar men den funkar inte i någon dator, varken Mac eller PC. Vart de utskrivna sidorna tagit vägen har jag ingen aning om. Några flyttar kom emellan.

Nu är det min egen historia, min egen uppväxt som ligger och pockar på uppmärksamhet. Inget övernaturligt. Jag vill skriva historien om hur min mor, genom en mans avskyvärda handling, blir med barn. Med mig. Om hur jag föds och växer upp, en period i fosterhem, och en period med mina morföräldrar. Om hur jag sedan växer upp, med en extremt dominant och stundtals aggressiv och oberäknelig adoptivfar, som kuvar inte bara mig utan även min mamma. Hur jag, när jag är 12, plötsligt får veta att denne man inte är min pappa, något som delges mig i vredesmod och jag ska ha jävligt klart för mig att min riktige far var den elakaste i världen. Mer och mer har jag fått veta om min riktige far, ju närmre min mamma och jag kommit varandra genom åren. En historia som skrämmer, som fascinerar mig och som finns här inom mig, och som jag tänker på nästan varje dag. Måhända bidar den sin tid. Min mor är ju egentligen den som borde skriva, jag vet att hon skulle kunna. Men om hon inte gör det... Den dagen jag tar mig tid...