O-vänner

Jag har vänner.
Jo, det är sant!
Åtminstone ett par, tre stycken har klarat sig mer eller mindre helskinnade genom flera års vänskap med mig. Herregud, jag som plötsligt ordnar tre hål i väggen snabbare än Telia hinner säga Com Hem eller helt oförhappandes befinner mig invirad i en mötande cyklists framhjulsekrar, skulle kunna haverera vilken kompisrelation som helst. Men faktiskt, vissa finns kvar och vägrar ge sig. Vilket jag är oerhört tacksam, lycklig och glad för.
Sen finns det vissa, som söker min vänskap. Där jag känner att jag inte kan ge någonting, och inte heller kan få ut någonting av ett umgänge, om det så är bara för ett par timmar. Där vänskapen inte verkar gå ut på något annat än att vräka ur sig skvaller om grannar, släktingar och andra "vänner". Där vardagen kantas av förträngda problem som dövas med andra medel än sömn och sunt tänkande.

Det uppstår ingen ny vänskap. Jag kan inte bry mig tillräckligt, känner ingen sympati och har ingen förståelse. Kalla mig feg, men jag tar bakvägen ut.