Möte med präst

Min bror och jag träffade Den Trevlige Prästen, Lasse, idag. I hans tjänsterum på prästgården, vid den (icke tända) öppna spisen - i varsin bekväm fåtölj - satt vi och samspråkade. Det var lugnt, tyst och han satt med händerna lätt hoppressade framför munnen och tittade, ömsom på mig och ömsom på min bror. Han sa inte speciellt mycket. Hans tystnad fick oss att prata desto mer. Och berätta saker. Jag tror bestämt att jag grinade lite också. Till slut sa han: "Oj, det låter som om ni gått igenom rätt mycket. Om ni behöver någon att prata med kan vi hjälpa till med sån't"... Och orden som han sedan riktade till mig, sätter nog ganska exakt fingret på hur jag känner: "Du låter ändå inte bitter; det låter som om du har stor insikt hur det var och att du accepterat situationen och gått vidare". Det är inte helt med sanningen överensstämmande - jag är inte där fullt ut än men på god väg. Frågan är om det är värt att gå i terapi och riva upp allt och kanske en hel massa annat som man förträngt. Kanske är det bättre att acceptera, lägga bakom sig och gå vidare.
Att skriva är också terapi.