Ett slut, en paus
På natten mellan onsdag och torsdag, mitt under vår första varma, härliga semestervecka, dog pappa.
Många, många tankar har snurrat i huvudet under resterande semesterdagar. Sorg, förvirring, uppgivenhet, lättnad och smärta. Jag har försökt hindra allt vad samvetskval och ångest heter och verkligen försökt göra det bästa av tiden i Spanien, trots allt. För vad kunde jag göra? Vem kunde ana?
Nu tar jag en liten paus från bloggen. Jag kommer tillbaka, förr eller senare, inget tvivel om den saken. Ska bara försöka landa i tillvaron igen. Komma igång med livet som egen företagare, samtidigt som jag ska försöka ge pappa ett värdigt avslut och en sista vila.
Vi ses igen om ett tag.
posted by The Female Dinousaur @ 7:43 em
15 comments
15 Comments:
Kram, vi finns här när du kommer tillbaka.
Jag förstår om känslorna är upp och ner. Ta det lugnt!
Kramar!
Jobbigt! :( Vi "ses" sen.
Du kunde inte göra mer för honom, du gjorde allt du kunde! Nu ska du göra allt du kan för dig själv och dina kära! Ta hand om varandra!!
Hör av dig om du vill, Du vet var jag finns! Kramar!
Tusen varma tröstekramar!
Åh, Biggis! Jag skickar dig alla mina tankar, styrka och värme! Glöm nu inte i allt det här att vara rädd om dig själv! Tröstekramar från mig.
Jag känner med dej..kommer ner till Stockholm i okt..hoppas att få se dej då...Jättekram
Vännen, som jag sa per telefon - även om det inte känns så nu så kommer det en tid när detta förmodligen kan kännas som en befrielse. Du mådde inta bra och inte Din far heller. Han ville inte mer och nu slipper han. Ta den tid Du behöver - du vet att du har stöd, när och om du behöver det! Vi hörs gumman
Skickar tröstekramar.
Glöm aldrig att du gjorde ALLT du kunde för din far.
Jag väntar tills du landar i tillvaron igen.
Ta hand om dig.
Stor kram... tag det lugnt och och tänk på att du verkligen har allt du kunnat... inga samvetskval eller skuldkänslor behöver du ha.
Var sak har sin tid.
Kram på dig.
värme till dig biggis..
ord räcker inte långt när någon dör..och sorgen tar sig olika uttryck.
kramar
*kram*, vi har alla läst vad du gått igenom med din pappa.
Det är lite lustigt det där med hur folk går bort när man reser bort. Jag minns ett ex mamma som var svårt MS-sjuk och reste en gång om året till varmare länder för att vila upp sig en månad. Hon hade vakat över sin egen mammas sjukbädd trots att hon själv var rullstolsbunden och hade svårt att göra något egentligen och mamman hade försäkrat henne om att det enda hon ville var att hon skulle åka iväg, kurera sig och må bra en månad. Hon led alla helvetes kval tills att hon bestämde sig för att åka iaf eftersom mamman försäkrat henne om att det var ok.
När hon satt på planet gav hennes mamma upp, då kände hon nog att "nu har hon åkt, nu mår hon bra, nu kan jag lämna det här.".
Intressant tanke egentligen... Nu vet jag inte hur din pappa gick bort, men livet tar sina underliga vägar ibland (och döden...).
Stor kram på dig i vilket fall, jag hoppas du finner den styrka du behöver.
Varma kramar till dig från mig...Kan inte säga så mycket mer, tar det när vi ses någon gång igen istället...*kram*
Skicka en kommentar
<< Home