Tassar in...
På mjuka, lätt dagen-efter-bröllopsfest-sega (inte vårt utan Liten Söt Sambos nära väns) fötter tassar jag in. Kan inte hålla mig borta. Behöver en ventil.
Vill först säga tack till alla er som ringt, skrivit, kommenterat och tänkt på mig. Sånt gör gott i knoppen och kroppen. Ni är raringar, allihop!
Fram till nu har allt känts förvånansvärt lätt. Pappa är borta. Vissa gånger har jag kunnat kommentera det med ett lätt axelryck och ett "jaha?", andra gånger har det känts tråkigt och sorgligt men inte svårt. När telefonen har ringt tidigt på morgonen eller sent på kvällen, har jag hunnit tänka "nu är det nog pappa", innan jag kommer på mig, men det har inte varit jobbigt. Han ÄR borta, och jag tror att för oss alla, pappa själv och oss efterlevande, var det nog bäst, det som hände. Mest, faktiskt, för honom själv. För vad hade det blivit om honom? Om han var grinig och bitter innan han blev sjuk? Jag tror dessutom någonstans att det var hans eget, helt medvetna, val. Han gav upp. Han pratade ganska ofta om att han inte ville vara med längre, och jag tror att han bestämde sig att nu fick det vara nog.
Men så igår. På bröllopet. I kyrkan. Då tänkte jag på pappa. Och så blev jag ledsen. Och idag var det gudstjänst i hans gamla församling, och jag var där för den lilla minnesstunden. Och då blev jag ledsen. Begravningen är den 28 september. Inte ett tvivel om att jag kommer att bli ledsen. Innan har jag känt mig ganska cool och distanserad. Shit, vad jag bedrog mig!
Men. Livet går vidare och mellan dom här små stunderna av - ja, faktiskt sorg - mår jag skitbra. Solbrännan börjar ju trilla av, midjemåttet har utökats så till den milda grad att jag har börjat GI-banta och funderar på att börja simma två gånger i veckan, men jag mår bra. Firman är up and running; jag jobbar på och har/ska lämna ytterligare ett par offerter, så det känns grymt kul. Mitt första projekt, den där värmlänningen, säger att han aldrig fått så mycket uppmärksamhet i media, så jag antar att han är nöjd. Vi får se vad det blir framöver. Jag kommer förhoppningsvis att synas i lite branschmedia inom kort, och det kanske ger utdelning. Det känns skitbra!
posted by The Female Dinousaur @ 3:00 em
8 comments
8 Comments:
Klart att du blir ledsen, han har ju varit med hela ditt liv och det är en stark länk bakåt som försvinner. Dessutom väcks alltid tankar på Livet och Döden på begravningar, ganska skönt att man får gråta och tänka på det i lugn och ro. Och visst är livet många gånger överreklamerat när det gäller gamla och sjuka som inte klarar att leva i värdighet utan är beroende av andra. Många tycker att livet är det heligaste som finns - och det är det - men man ska inte vara rädd för en naturlig avslutning. Jag både grät och drog en lättnadens suck när min mamma dog, och hade inget dåligt samvete för det alls. Hon ville inte bli en liggande hjälplös varelse.
Förresten är det inte bara hon som är borta, så gott som alla äldre släktingar... känns konstigt ibland att själv tillhöra den äldsta generationen i släkten.
Så roligt, så skönt, att se att du är tillbaka, att höra ifrån dig igen!
Jag känner igen den där blandade känslorna, de är väl naturliga. Men det gör det ju lättare när du känner att han var färdig med det här livet, var redo.
Kul med firman, nu får vi hoppas att du lyckas hålla arbetsbelastningen på en bra och någorlunda jämn nivå, så att du hinner med dig själv och dom där hemma också!
Självklart blir man ledsen. Både för de bra minnena och för de mindre bra.... länken dit är borta. på gott och ont.
Jag håller alla tummar som går för dig och ditt företag!
Bloggblad: Håller med dig. Det kommer inte bara tårar för den som just dött, i såna här lägen kommer tårar för andra som lever men som ska dö någongång. Och man tänker saker som man aldrig tänkt förr.
Humlan: Ja, nu är jag (nog) tillbaka igen. Fokuserar på firman och familjen nu och försöker låta bli att tänka ledsna tankar. Det blir bra.
Mams: Ja, det är ju så det är, har jag insett nu. Och du, tack för tumhållningen!
Sandra: Tack!
Det bloggblad skriver är så klokt och insiktsfullt att håren på armarna reser sig.
Önskar jag kunde komma med något ens hälften så smart men - bidrar med en kram istället.
Runt 40: Tack för kramen. Jag märker hur fler och fler insikter ramlar över mig, ju närmare begravningen kommer.
Du är en bra tjej gumman! Begravningen är på ngt sätt en ändhållplats. När man kommit tid så vänder det, och livet går vidare. Det är faktiskt en befrielse, även om man inte är religiös. Och jag är övertygad om att Ditt liv fr o m nu kommer bli lite lättare att leva, mer glädje i och en hel jävla massa befrielse!
Jag börjar förstå nu, det man snackar om, att vändningen kommer i och med begravningen. Man kan liksom inte riktigt slappna av innan dess, för man vet att man kommer att gå sönder, om inte förr. Jag är också övertygad om att det kommer att kännas lättare sen, och befrielsen känner jag faktiskt till viss del redan.
Skicka en kommentar
<< Home