Prästbyte

För ett par veckor sedan var jag i kyrkan i pappas församling för att lyssna när de "läste" för honom. Det är en fiiin församling, en massa tanter med blått hår och damer med tjusiga blusar. Många pussar smackade i luften kring öronen på församlingsmedlemmarna och det var nästan fullsatt i kyrkan. Innan gudstjänsten gick prästen runt och tittade vänligt på sina små lamm, log till höger och vänster, tog i hand och verkade känna varenda en av dem. Mig tittade han lite nyfiket på; utbölingen, den förtappade själen, syndaren, som inte varit i samma kyrka sedan jag konfirmerade mig för en miljard år sedan. Han kom fram och tog i hand och presenterade sig, där jag satt ensam i bänken.
När han började predika, förstod jag ganska snabbt varför det var övervägande damer i församlingen. Han var en riktig charmör och en god, naturlig talare. Påminde lite om en åldrande Henrik Schyffert, utan hans ocharmiga ironi. På lätt göteborgsdialekt förkunnade han evangeliet (eller vad det heter...) på ett sånt sätt, att tanterna satt och fnissade blygt i bänkraderna.
Jag hade tänkt att byta ett par ord med prästen som snart ska hålla i pappas begravningsceremoni, men visste att det skulle bli en kvinnlig präst, och alltså inte den präst som just avslutat gudstjänsten. Därför tänkte jag gå direkt, och dessutom var jag rätt tagen av stunden. Utanför stod prästen i samtal med en yngre gentleman med rosa v-ringad cardigan och jag passerade förbi. När jag kommit en bit, hör jag någon ropa "hallå!" men tog ingen notis. "Hallå, jag tänkte bara..." hörde jag igen och där kom han, farbror Präst. Han tog i hand igen, och frågade om jag möjligen var anhörig till den han just läst för. Jo, så var det ju, erkände jag. "Jag hoppas det blir en fin stund", sa han och jag sa ingenting, jag fann mig liksom inte, och hade jag sagt något hade jag säkert börjat grina, så jag bara sa, "tack" och så gick jag.
Idag ringde min bror, och sa att det bytts präst för pappas begravning. Och gissa till vilken präst?