Av jord...

Så.
Nu är det över. Det värsta.
Inte fullt lika jobbigt som jag förfarat. Hela ceremonin var istället ganska ljus och positiv (om nu en begravning kan vara det), inte alls så tung och mörk som jag förväntat mig. Kapellet var litet och intimt, det var vackert med alla ljusen och blommorna. Prästen gjorde självfallet sitt till, med sin utstrålning och sitt personliga tilltal. Alla vi som var där, var fullständigt enade om vilken bra präst han är. Att jag också hade stöd av en nära vän gjorde mycket. Bara vetskapen om att hon satt där bakom min rygg, gjorde att jag kände mig lugn.

Så. Nu är det över. Nu finns bara minnen kvar. Många negativa, åtminstone för min del. Vill inte tänka på dom. Vill försöka minnas det som var positivt och lägga det mindre positiva bakom mig.
Det var som det var och det blev som det blev.
Nu är det inte mer.