Ordergivning - verkställ!

Nu måste, nu ska, jag göra något radikalt med mig själv. Ta mig själv i kragen, nypa mig själv i örat eller kanske till och med örfila upp mig, för att ta mig ur det här ekorrhjulet med pappa.
Hade vår relation pappa/dotter varit en bra relation från början, hade det säkert varit enklare att ta till sig situationen, enklare och mer självklart att ställa upp, hjälpa och "vara där" och bara inse att han är sjuk, när han är elak.
Men det var jobbigt när jag var yngre, förmodligen så jobbigt att jag har förträngt en hel massa, eftersom jag knappt har några minnen av min barndom förrän jag är runt 11-12 år. Jag växte upp och mer eller mindre hatade min 'pappa'. Han har alltid varit elak, så hans elakheter nu är ju ingen nyhet och jag reagerar därefter. Jag blir ledsen, sur och jag regredierar och blir den där hunsade, strykrädda lilla flickan igen. Samtidigt som jag tycker synd om och vill hjälpa. Den lilla flickan brottas med den vuxna kvinnan. Det får bli ett slut på det här! Jag känner hur jag håller på att falla tillbaka till "offer"-stadiet, och jag vägrar vara ett offer för en jobbig uppväxt. Jag har vuxit, jag har lagt det bakom mig. Jag är stark och jag klarar att stå över det. Igår, i telefon, sa min bror till mig, när jag berättade om det senaste som hänt: "Låt inte så formell!" men det är precis vad jag ska bli nu. Jag ska inte låta honom trycka ner mig igen, som han lyckades så bra med när jag växte upp. Han ska inte få sabba det jag byggt upp. Han ska inte få bryta den den jag, trots allt, blivit.