Min dotter - en Messerschmit

Det är när hon är borta ifrån mig några dagar, som jag märker hur stor min lilla Körsbärsblomma har blivit. Inte kroppsligen - med en morsa och en farsa som, stående på varandra, knappt är två fisar höga, är det en fysisk omöjlighet - utan mentalt. Ibland är det skrämmande hur "vuxet" hon uttrycker sig. Hon kan säga något med en liksom "vuxen" knyck på nacken. Eller när hon ska berätta något och alltid inleder med "Men vet du...". Eller när hon skulle beskriva en orm idag: "den var typ så här lång". Liten blir stor... Eventually.
Både mamma och pappa Körsbär är noga med att poängtera saker man inte bör eller får göra, och det går in, märker jag. Idag när vi var i parken märker jag att den lilla damen börjar få Besserwisser-tendenser. "Nico, skrik inte, jag får ont i öronen!" sa hon med bestämd röst till sin kompis när dom åkte rutschkana. Nico kontrar: "Så säger man inte till små flickor". Körsbärsblomman parerar: "Men Nico, du är tre år. Du är faktiskt stor!".

Själv satt jag på fem-sex meters avstånd och kved av skratt...