fredag, augusti 24, 2007

Om att landa

Jag gillar absolut inte att flyga. Eller rättare sagt, det är start och landning som jag tycker är jobbigt. Och luftgropar. Såna gillar jag definitivt inte. En gång flög jag från London och vi blev tvungna att landa i ett riktigt regn- och åskväder. Då var det ordentligt bumpigt och skakigt och bumpig och skakig var jag också.

Landningen i Malaga förra fredagen var också en mardröm för någon som är flygrädd, som jag. Det skakade. Vi hamnade i den ena luftgropen efter den andra. Liten Söt Sambo var den som checkade in oss på Arlanda, och jag vet inte riktigt varför han placerade mig ensam i en tresätesrad vid fönstret, med honom själv och Lilla Körsbärsblomman på raden bakom. Måhända var det en preventiv åtgärd, eftersom jag hörde dem sitta och fnissa bakom mig, samtidigt som jag satt med hjärtat i halsgropen och pulsen rusande. "Åååh, vad det kittlar i magen!" skrattade Blomman. Pappa fyllde i: "Jaaa, det är precis som på Gröna Lund!".
Till slut var jag så rädd så att jag satte fingrarna i öronen, intog brace position och blundade.

Ja, jag vet. Jag är en riktig hare. Och ner kom vi ju. Helskinnade.

Och här sitter jag nu. På vår stora altan och blickar ut över havet mot Gibraltar. Solen är på väg ner bakom hotellkomplexet till höger om mig.Vi har just tagit ett kvällsdopp, efter att ha spenderat hela dagen i ett stort shoppingcenter i Fuengirola, 15 kilometer härifrån. Det hade nämligen utlovats regn och våra beachplaner gick i stöpet. Något regn blev det inte. Man kanske inte ska lyssna på amatör-meterologer. Från Finland.