Ack Värmeland du sköna...

Den lilla trippen till Hagfors är avklarad nu, liksom premiärspelningen på samma ort. Det är näst intill omöjligt att sammanfatta så mycket intensiva intryck i en kortfattad blogg, så det blir en lång version.

Inledde färden med att hämta upp resesällskapet. Hon kom bärande på packning för en dag, samt sin brudklänning. Även om det är en ära att vara specialinviterade till en turnépremiär och därpå följande middag, är det kanske inte helt passande att komma vässad till tänderna, iklädd vigselklänning. Anledningen till att den fick följa med, var att hon hade tänkt att vi skulle fotografera den på något lämpligt ställe i Hagfors, den ska nämligen säljas. Dock fick bröllopsklänningen stanna i bilen under vistelsen i Värmland.

Närmare fem timmars bilkörning senare, under en hel massa fniss, rågarv och och Justin Timberlake på repeat i CD-spelaren, var vi så framme. Jag hade printat ut en vägbeskrivning via Eniro, ända fram till hotellporten. Fel hotell, visade det sig när vi kom fram, och det var bara att ge sig ut och leta i Hagfors. Efter att ha hittat ytterligare ett par hotell - men ändå inte rätt - stötte vi av en slump ihop med ägaren till vårt hotell. En man med nästan lite löjligt klichéartad tysk brytning guidade oss så alltså till vårt krypin. Ett litet charmerande näste, som påminde lite om en militärförläggning, faktiskt. Nåväl, det visade sig att vi inte skulle spendera värst många timmar där, så det var väl egentligen sak samma...

Efter en kort uppfräschning och en pizza, tog vi oss ut till ladan, där kvällens begivenhet skulle gå av stapeln. En fantastiskt stor och vacker byggnad, som är ombyggd och nu mer liknar en träkatedral. En klockren scen för musik!

Efter en del trassel med teknik och trasiga sladdar, några inte helt färdiginrepade avslut på vissa låtar, var så spelningen över. Publiken bjöds på låtar som nästan alla känner igen, och en hel massa publikfrieri. Både publik och artister verkade ha kul.

Min käre värmländske trubadur fortsätter växa. Årets turné har fått en hel massa uppmärksamhet, så pass mycket att den gode vissångaren under middagen suckade: "Du får sluta vara så bra på ditt jobb nu!". Alla intervjuer och tidiga mornar i TV-soffor har gjort honom trött och lättirriterad, och under samma middag igår kväll, efter spelningen, bad han ett par av de närvarande om ursäkt för sitt dåliga humör. Under den här intensiva veckan innan turnén har han lyckats avverka en mängd intervjuer för både press, radio och TV. Han har aldrig varit så trött, och då har turnén inte ens dragit igång...
Samtidigt som han lite blygsamt beklagar sig, lovprisar han mig och visar verkligen sin uppskattning och ger beröm för det jag gör, och jag kan bara tacka och ta emot, och säga att han och hans musik verkligen förtjänar det.

Middagen startade sent, och för vissa av oss höll fortsättningen på väldigt, väldigt länge. Klockan var 05:24 när jag tittade på den sista gången. Tre och en halv timme senare var det bara att gå upp igen. En av årets gästmopedister, som var med till "the bitter end", kom yrvaket ner till frukosten och gav oss en avskedskram innan vi lämnade Hagfors. Han såg väldigt trött ut, och blev med ens ännu tröttare när han tittade ut på regnet, som strilade utanför fönstret.

Det halvt om halvt planerade besöket hos Gagga fick tyvärr stryka på foten. Inte ens en mor skulle vilja ha mig i sin närhet i det skick jag befinner mig i just nu. Men, skam den som ger sig! Och nu har vi ju snart en snitslad bana till de värmländska skogarna...