I väntan på en tunnelbana

På väg hem från jobbet, i väntan på rätt tunnelbana, kom en man och satte sig bredvid mig på perrongen. Så fort jag såg honom fick jag en "dålig" känsla; varför vet jag inte. Han såg helt vanlig ut, en medelålders man med ett ganska alldagligt utseende, ett jag inte ens minns nu men han hade tics. Det var inte det som framkallade den där dåliga känslan, det bara var något med uttrycket i hans ansikte. Han satt där bredvid mig och ryckte med huvudet, upp och ner, fram och tillbaka. Jag såg honom i ögonvrån, medan jag intensivt stirrade rakt fram. Jag vände på huvudet och tittade åt andra hållet och gjorde allt för att inte verka kontaktsökande.

När tunnelbanan kom klev jag tacksamt ombord och väl innanför dörrarna var han glömd. Tills en kvinna knackade mig på axeln och sa "Du såg att det var en äcklig gubbe som tittade på dig därborta?!"

För det första blev jag rätt ställd och generad (läs: pionröd i ansiktet). För det andra började jag urskuldra honom och ta honom i försvar: "det är inte säkert att han...". Samtidigt blev jag väldigt glad, glad att någon ser. Att veta att man inte är ensam.

Jag borde ha sagt tack men så långt tänkte jag inte ens.
Så. Tack.