Tro, hopp och en dålig film

Vet du vad jag tror?
Att min näsa är full med snor!
Just nu är Esberitox min allra, allra bästa vän och räddare i nöden. Tron kan ju försätta berg, och jag känner mig faktiskt lite bättre, efter min intensivkur.

Jag börjar också tro att min dejt med min f d svägerska aldrig, aldrig någonsin kommer att bli av. Idag är fjärde eller femte gången den planerade middagen ställs in. Sedan januari har vi med jämna mellanrum försökt boka en kväll för lite mat, potatis och samtal om våra ex, bröderna Brothers. Och varje gång händer något som gör att vi måste skjuta på det ytterligare en vecka.

Istället ägnades kvällen åt mys med och bad av smutsig Körsbärsblomma, tillagning av nytt fiskrecept (tack söta rara Batbut, det var jättegott och så enkelt att tillreda!) samt författande av ytterligare en offert. Efter ett kortvarigt besök av musiker i hemmet, åkte filmen "88 Minutes" på, med Al Pacino i huvudrollen. Halvvägs in i filmen somnade Liten Söt Sambo, strax efter började jag också tappa tråden och bege mig in i drömmarnas land. Ingen film jag vill rekommendera; den var rörig och inte alls bra. Och Al Pacino såg ut som en tant i håret.