Dagens hjälte
Jag är så imponerad av tioåringens styrka, mod och förmåga att tänka klarsynt och förnuftigt, när han samtidigt måste ha varit liten, rädd och ensam där ute i Kvikkjokk-skogarna. En eloge till hans fantastiske morfar också, som lärt honom överlevnads-tänket. Kommentaren "blåbär är ett av de näringsrikaste bären som finns i skogen" låter som en typisk morfarskommentar.
En liten känga åt lärarna vill jag ändå ge. Lämnar man sina barn i deras vård och förtroende, tycker jag ändå att de borde ha mer koll när de ger sig ut på utflykt. Lite märkligt också, att ingen av hans små kompisar märkte att han saknades.
posted by The Female Dinousaur @ 2:14 em
6 comments
6 Comments:
Jag hade samma tankar som du när jag hörde om det igår. Vilken duktig kille som visste precis hur han skulle göra. Och skrutt åt lärarna som inte hade koll på barnen. Jag har jobbat med lägerverksamhet med överaktiva barn. Där räknande man in de stup i kvarten så ingen skulle försvinna.
Cicki: Oj. Lägerverksamhet med överaktiva barn låter som ett riktigt kul men ganska krävande jobb.
Där hade jag aldrig kunnat jobba. Jag kan inte ens räkna... :-)
Det var vansinnigt roligt men man var helt slut efter en vecka....:-)
Cicki: Ett sånt där jobb där man känner att man gör nytta, "makes a difference". Förstår att det var roligt.
Det spelar ingen roll hur bra koll man har som lärare, två sekunder och en såndär grej har skett. Man kan ju inte räkna in dom en gång i minuten, men den inräkning dom faktiskt hade var ju det som gjorde att dom upptäckte att han var borta. Hur hemskt det än är och hade kunnat bli så är det sådant som händer, så himla lätt. Allt verkar ju ha gått rätt till den här gången och vill man då säga nåt kan man möjligen säga nåt om lärartätheten i skolan, även om det här fanns extra vuxna med.
S.-lärare: Hej, kul att du hittade hit!
I den första artikeln jag läste, stod det att man "först flera timmar senare" märkt att killen var borta. Då baxnade jag. Läste senare att det handlade om 30-45 minuter, och lugnade ner mig lite. Men ändå, det var lärare med OCH extra vuxna... Min känga är såklart sprungen ur min egen rädsla, att själv en dag sitta där och vara den där förtvivlade mamman... Min lilla tjej är lite av en ensamvarg, som inte gör speciellt mycket väsen av sig. Ett sånt där barn som lätt gör sig osynlig och ibland "glöms bort". Hon skulle mycket väl kunna hitta på något liknande. Och det är min stora, stora fasa.
Skicka en kommentar
<< Home