Om att avliva en blogg

Det har legat i luften ett tag. Eller oluften, kanske. För den har gått ur mig.
Bloggen blev blek. Och nu verkar det som om den håller på att dö.
Den sprattlar lite emellanåt, men den återhämtar sig liksom inte.

Well. Blogger har haft sin tid. Tre och ett halvt års babbel på en dataskärm.
Kanske den bara behöver vila lite. Och kanske återuppstå i annan kostym, någon annanstans. Någon annan tid. Om den gör så, och du vill veta: maila mig på gammelmamma@bredband.net.

Blekfis

Haha. Så blek jag blev.
Det är säkert ytterligare ett tecken på mitt sinnestillstånd.

Vilsen

Vilse i pannkakan. Eller i ljungen. Det blev en sån där bild som man blev lite snurrig av. Precis så som jag känner mig just nu.

Onda ögat, och det goda...

Jag visste väl att man inte ska tro alla negativa skriverier! Eller, nej, det visste jag ju inte men jag borde ha vetat. Faktiskt, jag tyckte betydligt bättre om Quantum Of Solace än vad jag hade förväntat mig. Det är inte den bästa film jag har sett men skurken var ordentligt skurkaktig, med läskiga ögon. Och Daniel Craig - vilken karisma! Han har inte bara en sänggavel i ögat, den killen...

Obama for president

Obama eller McCain. Imorgon vet vi. Själv vet jag inte speciellt mycket om någon av kandidaterna, men har ändå någonstans tagit ställning utifrån det lilla jag tagit till mig och hört. Hade jag varit amerikan hade jag röstat på Obama. Fråga mig inte varför, egentligen. Det bara känns så i hjärtat. Dessutom tycker jag det är på tiden att det sätts lite färg på presidentposten.
Här - en snabbguide - Obama vs McCain.

Film är bäst på bio

Fortfarande lite borta i huvet. Men jag börjar misstänka att det är ett permanent tillstånd.

Idag ska jag och Liten Söt Sambo gå på specialvisning av nya Bond. Det ÄR gott när det är gratis. Jag har redan ställt in mig på att jag inte kommer att tycka om den. Sån är jag.

Svin och andra grisar

Just läst, eller mer korrekt skummat, igenom en artikel om P4in. Han må vara oerhört lik Johnny Depp, P3t3r Tägtgr3n. Men inte ens det faktumet skulle kunna få mig att jobba med denne man, så mycket är säkert. Reportaget var från en miniturné österut, och det var fylla och spyor i varannan mening. En av de nya bandmedlemmarna är en fd kollega och väns ex, och att han var ett svin hade jag ingen aning om. Frågan är hur mycket som är spel för galleriet. Jag måste fråga Liten Söt Sambo.

Mossa i mössan

Allvarligt talat.
Hur sänkt kan man vara efter en födelsedagsmiddag? Jag blir tokig när en hel dag går åt att vara luddig i luvan. Så har det tyvärr varit idag, efter en fantastiskt trevlig middag för 16.
Om ni någon gång tänker er en middag på stan, bara måste jag få rekommendera Restaurant Zink på Biblioteksgatan. Vilken fantastisk mat! Och vilket utomordentligt trevligt sällskap! Vi var ett gäng promotorer, skådespelaragenter, vintagebutiksägare, popstjärnor, tv-människor, barnspelkreatörer, civilekonomer och lite annat löst folk, som mer eller mindre både öppnade och stängde stället. Som om det inte vore nog, var det tvunget att åka hem till födelsedagsbarnet och lyssna på synthmusik till halv fyra på morgonen.
Ibland är man inte så klok som man tror.

Pojkarna på TV

Jag gillade verkligen det första avsnittet av "Dom kallar oss artister" som sändes i SVT igår.
Jag satt faktiskt med ett fånigt leende på läpparna hela programmet igenom. Det har kanske mer att göra med att jag fortfarande är så intim med Håk4n He11strom. När det gäller hans musik, menar jag. Han är så härligt okomplicerad och naiv, så enkel i sin djupsinnighet. Glad men ändå lite ledsen, på något vis. Och låtarna på "Känn ingen sorg..."-plattan är fortfarande inpräntade i mitt minne, som musikalisk illustration till uppbrott och olycklig och olyckad kärlek. Programmet var inte heller riktigt sådär ängsligt kreddigt som vissa produktioner tenderar att vara.
Frågan är om jag tittar riktigt lika ivrigt nästa gång. Gess1e och jag är inte riktigt lika tajta. Rotar man i mitt digra musikbibliotek, hittar man inte en enda platta där han medverkar. Men det är i och för sig kul att träffa gamla bekantingar som Brainp00l, så kanske sitter jag där ändå, nästa tisdag kl 21:00.

Gammelmamman tycker till

Det är för djävligt att en populär presidentkandidat utgör ett så pass stort hot för vissa människor, att han riskerar att mördas. Att man pratar om honom att följa i JFK's och MLK's tragiska fotspår. Jag förstår inte.

Hur kan man kunna jobba som försvarsadvokat och sova gott om nätterna? Jag förstår inte.

Tycker inte om hur det resoneras i samband med det senaste offret för ungdomsvåldet; killen som knivskars till döds och dumpades utanför ett sjukhus för att sedan dö av skadorna. "När en kille på Kungsholmen dör, får dom uppmärksamhet till och med av statsministern...".
Har killen blivit dödad för att att mördarna vill ha uppmärksamhet, för att bli omskrivna i tidningen och få helsidor? Självklart fattar jag ju vad dom menar, men det låter så... korkat. Nu kommer en antivåldsmanifestation att hållas och det första den intervjuade kvinnan som (jag tror) är en av medarrangörerna, nämner, vid frågan om vilka som skall medverka, är "artister som ska uppträda". Som om det viktigaste är underhållningen. Sådana galor och manifestationer kan man arrangera för undvika att sånt här händer, för att engagera och förebygga.

Min artist är i Varberg och skriver låtar och, har jag blivit förtäljd, försöker ha ihjäl småbarn. Ett litet snedsteg, och så föll han rakt ner i en barnvagn. Han var förkrossad, och hoppades att barnet inte var detsamma. Krossad, alltså.

Höll på att glömma: förra veckans rysligaste rys var i måndags, på galapremiären av den där stora, svenska filmen. Scenen där den unga flickan slickar blod från golvet och tittar upp i kameran och plötsligt har ett annat ansikte (som någon sa till mig var Suz4nne Reut3rs): då reste sig min kropps samtliga hårstrån unisont, från de längst ut på tårna och ända upp på hjässan. Såna rysningar får man tack och lov inte varje dag. Äckligt, samtidigt som det var en mycket fascinerande känsla.

Under tiden leker Lilla Körsbärsblomman hemma hos sin pojkvän. Jag hoppas dom fnittrar lika hysteriskt som förra gången... (Och precis i samma ögonblick som jag skrev det, kom ett SMS: "dom leker och fnittrar...".)

Nytt på video

Den är fin, den här.

Mys i en rispuff

Börjar skymta ljuset i änden på tunneln. Äntligen, vill jag nästan utbrista.
Ett par av mina projekt börjar lida mot sitt slut och det känns skönt. Det har varit en slitig men oerhört stimulerande höst. Nu stundar tid för eftertanke och begrundan. Framtida projektplanering och ekonomisk kalkylering. Men det får vänta lite.
Manana.
Just nu njuter jag av att se mina två älsklingar ligga tätt ihop i rispuffen och titta på tredje delen av Sagan om ringen ("mamma, jag tycker han Gollum är söt...") samtidgt som jag försöker värja mig från att få näsan tillknycklad av en kelsjuk, dreglande katt.

Man kanske skulle tränga sig ner där i puffen?

Utställd

För andra gången var Blomman och jag på utställningen Lura Ögat på Nationalmuseum. Den här gången hade vi Liten Söt med oss också. Som ett resultat av gårdagens klubbhoppande från lunch och framåt, var jag aningen mindre tålmodig mot folkmassan och värmen. Men det är en supercool och fascinerade utställning. Och Blomman älskar den.

Taggigt

Det är inte alltid helsidor i kvällspressen är något att jubla över. Särskilt inte i den vidrigare av dom. I helgen kom "min" andra helsida den här veckan och det var inte roligt att läsa. En trist och orättvis sågning som var rent av elak och riktigt dum.
Den bekräftar bara återigen min åsikt att aldrig någonsin låta den tidningen få prata med nån av dom jag jobbar med.

Så, nu har jag ödslat tillräckligt med energi.

Lunchkonsert

Ja, jösses. Ett värdigt avsked bjöd dom på, killarna. Två spelningar på lördan och två ikväll. Och så gravöl efter spelningen ikväll.

Första spelningen sågs av enbart vänner och bekanta till bandet och det var så otroligt roligt och intressant att se att det faktiskt gick att skapa rock'n'roll-cirkus och klubbkonsertkänsla redan klockan 12:30 på dagen. Eftersom baren, självklart, var öppen såg många en ursäkt att få starta lördagsfestandet extra tidigt. Knappt hade man ätit frukost och borstat tänderna, förrän man stod där med en öl i handen.

Varje gång jag ser det här bandet live, tänker jag att jag inte riktigt fattar, att det inte riktigt är min grej. Dom är fantastiskt duktiga, men det är så jäkla grabbigt. Precis så kände jag den här gången också. Men jag skulle gärna se den DVD som spelades in under USA-turnén 2002. Såg spridda skurar ur den lite senare under kvällen, och den verkar otroligt kul.