Förskolan

Just varit på informationsträff i den förskola som jag tänkt att Körsbäret skulle få gå i till hösten. Den förskola där de allra flesta av hennes dagiskompisar kommer att börja. Skolan känns skitbra, rektorn och pedagogerna verkar skitduktiga och kompetenta, man har god planering och pedagogiken är glasklar, genomarbetad och genomtänkt för att på bästa möjliga vis trygga barnens skoltid, ända upp till 9:an.

Till saken hör att vi inte tillhör det egentliga upptagningsområdet och mot slutet av informationsträffen visade det sig att det är ovanligt många barn som ska börja förskola efter sommaren, och man har en gräns på 75 barn som kan tas in. Vi ställde oss i kö redan före sommaren, och kanslisten jag pratade med lät förstå att det troligen inte skulle vara några problem, och att man brukar ta hänsyn till vilket dagis barnet har gått på och att de kan hänga med de andra. I mån av plats. Och det är just det. Bor man i upptagningsområdet, har man ju garanterad plats. Det gör vi inte, och de där positiva orden i våras betyder ingenting längre. "De som bor i upptagningsområdet har förtur, tyvärr kan det finnas risk för att ni inte får plats".

Fan. Det gör mig skitledsen. Körsbäret ska behöva gå i en skola med drygt 900 elever (jämfört med 750-800 i den vi sökt). I en skola som, på magkänslan, känns är lite stökig och har stora klasser. Det är dessutom därifrån gängen kommer, som brukar härja runt i våra kvarter.

Jag tror innerst inne inte att det, trots att Käraste Körsbäret är rätt blyg och tillbakadragen, blir några problem. Hon anpassar sig, hon får nya kompisar. Men just nu känner hon nästan inga barn i området, eftersom hon inte går på dagis här. Men visst, allt löser sig. Men just nu känns det skit. Nu vill jag nästan grina.