Mikael i närbild

Medan Liten Söt Sambo satt på nedervåningen och ömsom jublade, ömsom svor och sedan jublade igen, tittade jag på Närbild med Mikael P. Kunde liksom inte låta bli. Mikael är ju ändå Mikael. Jag tycker att han gjorde bra ifrån sig. Han är oerhört behaglig när han lägger bort det högtravande och teatraliska, ler och slappnar av.
Någon som gjorde mindre bra ifrån sig tycker jag var intervjuaren, Fredrik. Redan under introduktionen riktigt såg man hur upphetsad han var över att få göra den här intervjun, över att ha Den Stora Stjärnan i studion. Han höll nästan på att ramla omkull i förtjusning. Det blev mycket strykningar medhårs, nästan lite flamsigt och en känsla av 'åh, va-vi-e-bästa-polare-du-och-jag'. Jag hade gått mer på djupet, lite mer om drivkraft, inspiration och utmaningar.

Hade jag varit MP's agent hade jag dessutom sett till att han gått till tandhygienisten och tagit bort den där fula tandstenen som definitivt inte gör sig i närbilds-TV.

Här kan man se programmet.

Uppdaterat: Jag har funderat lite. Och kan möjligen vara beredd att ändra mig. Lite.
OK, han fick Persbrandt att slappna av. Han fick honom gråtmild, han fick honom att le så där vackert som bara MP kan göra. Han kanske var bra ändå? Eller, han ställde bra frågor men kändes inte helt igenom bra i sin intervjuar-roll.