Tryggare kan...

Igår var det dags för besiktning. Barnbesiktning. Den "obligatoriska" treårskontrollen, för att avgöra om hon är på väg tillbaka till apstadiet, eller verkligen är det einstein-ämne jag ser. Vi har ju inte hängt på BVC speciellt många gånger efter det att mammagruppen var till ända, så rara, gulliga, underbara "BVC-tanten" är ett rätt främmande ansikte för lilla tårtsmulan. Det fick självklart som följd, att hon var tyst som en liten mus under hela besöket. Hon satt på golvet och lekte med en docka, men sa knappt halvsju. Det var mamma som fick prata. Det fanns som tur var inte speciellt att dryfta; inga större problem, inga undringar, allt är bra.
Sen pratade BVC-tanten och jag länge, länge om situationen med min pappa. Hon fick historien i så korta drag det är möjligt, och jag berättade hur jag hanterar situationen nu, och hon kom med konkreta råd och tips. Under tiden vi satt och pratade dunade dottern in på golvet och efter vårt samtal gav BVC-tanten tummen upp och sa: "Vilken komplimang till dig, det om något visar att hon är trygg".