Nikotin-irritation

Jag skyller det på det uteblivna nikotinet; ibland blir jag lite småtrött på såna där som jag jobbar med och vill väsa lite surt: "vem tror du att du är, Bruce Springsteen eller Jennifer Lopez, eller?".

TV-medverkan är på gång, i icke markbunden tv-kanal, i program som har ungefär 30.000 tittare.
Jag uppmanas att kolla om tv-teamet kan hyra in piano, om dom kan bekosta transporter osv. Jag vet redan exakt vad man kommer att svara, och försöker förmedla detta till berörd part, men eftersom det är mitt jobb, frågar jag tv-teamet. Jag hör dem sucka i luren och för mitt inre öga ser jag dem dessutom himla lätt med ögonen. "Vi är en liten kanal med en extremt liten budget...".
När jag frågar min uppdragsgivare vilken "sättning" det blir i programmet, d v s hur många musiker och instrument, får jag ett extremt mycket högre antal än vad vi pratat om tidigare.
Jag poängterar att man kanske inte har möjlighet att ta så många, det handlar om in- och utgångar, mikrofoner och sånt. Dom kanske inte ens ryms i den lilla studion. "Nu har vi repat för sju personer, dom får väl fixa det!!", blir svaret.

Visst, jag fattar. Det ska låta bra, och det ska se bra ut.
Men även som artist måste man väl vara lite realist?

Tjosan! Imorgon tar vi nya tag.
Jag försöker vara positiv.
"Foten i kläm? Jajamensan!"