Som en get

Ibland känns det jobbigt som fan att bo ihop med en kille som inte bara är arbetsnarkoman, utan också en sportoholic.
Han är en kille, som jag hela tiden vill sätta någon slags bokstavsskombination på.
Periodvis är han totalt uppslukad av sig och sitt. Arbetet. Fotbollen. Hockeyn.
Ibland när han kommer hem på kvällarna förlorar han sig i ett pågående dataspel. Eller bara sömnen. Det är som om jag inte finns. Som om vi, vi andra två, inte finns.
Ändå vet jag att han älskar oss över allt annat. På sitt sätt. Jag vet att han skulle göra vad som helst för oss. Och hur grinig och jävlig jag än är, gnäller han aldrig, aldrig någonsin.

Låg. Lite gråtmild.
Jag är pms'ig.
Och jag är röksugen som en get.