Postkalas-syndrom

Igår var det födelsedagskalas. Jag och Liten Söt Sambo fick lite socialt och trevligt umgänge, tillsammans för en gångs skull.

God vän, f d kollega och numera konkurrent i branschen fyllde och bjöd på stor fest.
Hon bor en bra bit utanför stan men ändå dök närmare 50 pers upp och ville delta i festligheterna. Och som hon bor! Delar ett stort, stort k-märkt hus med en konstnär. Huset är omgivet av 4H-gård och grönområden och våningen har både över- och undervåning. Underbart!

Frotterade oss sålunda med födelsedagsbarnet och hennes trevliga vänner, som man till vardags hittar i musikkulturen, bland svensk media och konsertbokare och här fanns också en och annan högaktuell, svensk supergrupp.

Kvart i fyra rullade vi hemåt mot svärföräldrarna, som bor ett stenkast från festen, efter att ha ringt efter taxi tre gånger (!) - "nej, vi hittar inte...". Och då snackar vi den lokala taxin. Klockan nio imorse vaknade vi, helt av oss själva, och just nu är jag så trött så att jag håller på att svimma. För att krydda med ytterligare lite självplågeri, är vi sova-över-barnvakt åt ett par vänners barn. Medan de softar i sköna badrockar ute på Yasuragi, äter vi popcorn och lördagsgodis och bygger tågbanor.

Det blir en tiiiiiidig kväll ikväll...