Små, vardagliga reflektioner

Anar slutet på mitt stora projekt. Vi är på väg mot guldskiva, och jag är stolt. Stolt och glad över att ha fått vara med om något som känns... stort (och jag menar inte stort i världen, men stort i musikkretsar). Jag kommer att sakna goa, söta, rara C och hennes man. Vi har haft nästan daglig kontakt i snart ett halvår och det kommer att bli riktigt tomt.

Nåväl, det att bara att fylla det tomrummet med nytt jobb. Och det ser jag onekligen ut att kunna göra. Två eller till och med troligen tre nya projekt har på nästan lika många dagar ramlat ner i mitt knä. Det finns hopp om (arbets)livet. Kanske, kanske jag skulle våga ta mig loss helt? Jag funderar vidare, men det känns nästan som ett måste snart.

I övrigt läser jag att Top Hat (glassen, inte den gamla, svartvita "porrtidningen") kommer tillbaka. Ett kärt gammalt återseende, som jag ser fram emot till våren. Men jag vill inte veta av några torra strutar, struten får nästan gärna vara lite seg, och det gör inget om det kommer vaniljglass ut genom botten, en bubbla eller två.

Har också reflekterat över dofter ett par dagar. Eller rättare sagt obehagliga lukter. Har tänkt lite på att när man känner att det luktar bajs, så är det faktiskt små, små partiklar av bajs som man får in i näsan. Jag vill inte tänka på det så mycket, för det är onekligen ganska äckligt med bajs.
Dessutom har jag noterat att det, precis när man kommer in på vårt kontor/lager, luktar gamla sängkläder i kombination med pappkartong. Dom dofterna gifter sig fint med varandra och skapar en liten unken känsla i näsgångarna.
Och imorse stod det en soppåse med två dagar gamla räkskal i hallen och pockade på min uppmärksamhet. Precis som om jag skulle missat den. Den fanns liksom redan där, i näsan, när jag vaknade...