One small step for man...

Ikväll skulle det ske. Det skedde. Och det var jobbigt. Men vi red ut stormen.
För (nästan) första gången somnade min älskade dotter alldeles själv i sitt rum.
Fram till idag har kvällarna alltid slutat på samma sätt - godnattsaga, puss och kram och så har vi båda, alternativt pappa och dotter, slocknat i hennes säng. Och jag har i flera månader gått och sagt till mig själv att nu, NU måste vi försöka lära henne att det faktiskt går alldeles utmärkt att somna själv i sin säng.
Så ikväll förvarnade jag redan när vi satt och åt middag, att ikväll skulle mamma läsa saga, och sedan skulle vi säga godnatt och sen skulle vi ses imorgon igen. Hon nickade så förstående och fint. "Visst. Sure...".
Samma sak när godnattsagan lästes. "Nu är det två sidor kvar, sen säger vi godnatt, och så ses vi imorgon...". Nick, nick. Och det gick bra. Godnatt, sa mamma och trippade ut från sovrummet. Tjena, hej, sa dottern och trippade ut från sitt sovrum en minut senare: "...du ska sova med mig!". Men jag härdade ut. Fast jag, redan första gången hon kom, var på väg att lägga mig hos henne. Fyra gången klev hon ur sängen och kom in i tv-rummet. Fyra gånger la jag henne, varsamt och fint, i sängen igen. Pussade, sa godnatt, det är ingen fara och vi ses imorgon. Och hon somnade!
Och här sitter jag och känner mig som värsta supernannyn!