Mina pappor

En sak slog mig idag. Jag har två pappor, men jag känner ingen av dem.

Den jag känner allra minst är han, som jag inte längre har någon möjlighet att lära känna. Han som jag inte visste existerade förrän jag ridit ut tonåren. En pappa, som min mamma undanhållit all information om, tills jag blev vuxen nog att hantera den. En man som gjorde något vidrigt, men/och som aldrig gavs en chans att reparera den skada han gjorde. Tror att han försökte, men försköts, och mamma har min fulla förståelse. Något mer har jag aldrig fått chansen att veta om honom, eftersom det visade sig att han dog 1987, precis när jag börjat mina efterforskningar om honom. Jag har besökt hans grav strax utanför Uppsala. En väldigt vacker sten, men här finns inga band, inga känslor. Bara hård sten.

Kvar har vi pappan som kom in i våra liv när jag var ett år. Mammas räddningsplanka. Troligen är det ungefär det enda han varit i hennes liv. I mitt liv har han mest inneburit rädsla och avsky, ja t o m många gånger hat. Jag vet ingenting om honom, vem han var innan han och mamma möttes, vad han tänker och vad han känner. Jag känner honom som en öldrickande, piprökande, grinig gubbe. Han har varit gubbe ända sedan jag var liten. Han lyssnade aldrig på någon, han lät aldrig någon vara med i en diskussion eller ha en egen åsikt. Han skällde och gapade på folk. Muttrade för sig själv och bet på sin pipa. Jag har aldrig någonsin velat krypa upp i hans knä och stryka honom över kinden och be: "snälla pappa, berätta hur det var när du var liten...".