lördag, november 05, 2005

Mina pappor

FarEn sak slog mig idag. Jag har två pappor, men jag känner ingen av dem.

Den jag känner allra minst är han, som jag inte längre har någon möjlighet att lära känna. Han som jag inte visste existerade förrän jag ridit ut tonåren. En pappa, som min mamma undanhållit all information om, tills jag blev vuxen nog att hantera den. En man som gjorde något vidrigt, men/och som aldrig gavs en chans att reparera den skada han gjorde. Tror att han försökte, men försköts, och mamma har min fulla förståelse. Något mer har jag aldrig fått chansen att veta om honom, eftersom det visade sig att han dog 1987, precis när jag börjat mina efterforskningar om honom. Jag har besökt hans grav strax utanför Uppsala. En väldigt vacker sten, men här finns inga band, inga känslor. Bara hård sten.

Kvar har vi pappan som kom in i våra liv när jag var ett år. Mammas räddningsplanka. Troligen är det ungefär det enda han varit i hennes liv. I mitt liv har han mest inneburit rädsla och avsky, ja t o m många gånger hat. Jag vet ingenting om honom, vem han var innan han och mamma möttes, vad han tänker och vad han känner. Jag känner honom som en öldrickande, piprökande, grinig gubbe. Han har varit gubbe ända sedan jag var liten. Han lyssnade aldrig på någon, han lät aldrig någon vara med i en diskussion eller ha en egen åsikt. Han skällde och gapade på folk. Muttrade för sig själv och bet på sin pipa. Jag har aldrig någonsin velat krypa upp i hans knä och stryka honom över kinden och be: "snälla pappa, berätta hur det var när du var liten...".

9 Comments:

At 4:53 em, Blogger Space babe said...

Hej! Såg din blog komma upp genom slumpgeneratorn på blogger.com när jag skulle logga in på min egen blogg, och har bara hunnit läsa din profil, men känner genast igen mig själv. Nu ska jag sätta ett bokmärke på din sida och läsa den så snart jag får tid! Kul!

Är själv en ny bloggare och tycker mer och mer att det här är ett fantastiskt medium, man får en mycket mänskligare bild av världen.

Eller som en kompis sa, att man på något sätt helgar vardagen.

 
At 4:58 em, Blogger B*i*g*g*i*s said...

Åh, hej och välkommen hit, Space Babe! Än så länge har jag bara hunnit se ditt namn. Men jag kikar in på din (nya) blogg så fort jag kan! Ha det fint! Och det du säger om bloggen, det där om mänskligheten, det är så mitt i prick!

 
At 5:16 em, Blogger B*i*g*g*i*s said...

By the way: du känner väl till nyligen.se och bloggportalen.se? Där kan du marknadsföra din blogg.

 
At 10:58 em, Blogger Batbut said...

Biggis, svårt att säga ngt klokt (som jag alltid gör *asg*). På ett sätt kanske det är skönt att Din "pappa" inte är Din pappa, då behöver Du inte vara orolig att hans negativa sidor finns hos Dig (jag vet, för jag letar hos mig). Utan han är en patetisk person renons på känslor, som Du tyvärr hade oturen att få in i Ditt liv. Din biologiske far fick Du aldrig chansen att lära känna. Förstår det kan kännas tufft. Rötter är ngt vi alla behöver, men nu kan Du å andra sidan skapa Dina egna traditioner, utifrån Dina villkor och behov. Do so baby! Och klart vi ska fixa en fika den 19:e. Vi mailar runt varndra

 
At 4:29 fm, Blogger gagga said...

Kommer hem från en märklig fest.

Älskar dig Lina!!!!!1

 
At 9:37 fm, Blogger B*i*g*g*i*s said...

Batbut: Tack för dina fina ord.
Det vore ju onekligen skitkul att ses den 19:e.

Gagga: Halv fem på morgonen... Och vem är Lina? :-)

 
At 1:07 em, Blogger Jenny said...

Vad skönt då att din lilla gullunge har fått en pappa som är bra mycket mer närvarande än vad du någonsin haft. Älskar den underbara teckningen.

 
At 5:04 em, Blogger B*i*g*g*i*s said...

Jenny: Även om han ganska ofta är frånvarande pga jobbet, särskilt den här tiden på året, så har dom en helt underbar kontakt. Det känns så skönt. Den underbara teckningen har jag helt fräckt snott från nätet... :-)

 
At 5:08 em, Blogger Lyckliga Grodan said...

pappor.. biologiska eller inte.. närvarande eller inte.. kärleksfulla eller inte.. de har en betydelse i våra liv... det där att aldrig duga.. att aldrig bli sedd.. hmmm.. man måste hantera det på nåt sätt i livet.. *tänker*
inte så klokt sagt.. men så är det nog...

 

Skicka en kommentar

<< Home