Musikalisk förkovring

Som den gamla musikbransch-hagga jag är, kan jag troligtvis (och förhoppningsvis) lite mer än "den vanliga mannen/kvinnan på gatan" om musik, för att inte på något vis tillhöra dom riktiga kalenderbitarna. Med musik menar jag i det här fallet populärmusiken, och därför är det helt fantastiskt att få upptäcka ny och totalt outforskad musik. Kanske jag t o m kommer att få upp ett intresse för fusionjazz? Nej, förresten. Så långt kommer jag aldrig att gå; fyra män som spelar tillsammans i ett band, där alla spelar varsin låt, samtidigt - det kommer jag aldrig någonsin att förstå mig på!

Däremot är det riktigt kul att få lära sig lite om klassisk musik. Jag jobbar idag med en herre jag jobbat med tidigare, på det jättestora skivbolaget under sent 80-/tidigt 90-tal. Då, som nu: ett livs levande uppslagsverk vad gäller klassisk musik. Han kan allt, och då menar jag ALLT, som är värt att veta om klassisk musik, kompositörer, opus och symfonier. Han är mannen som tog initiativ till och satte ihop succésamlingarna "Klassiska Mästerverk" som varit inkörsporten till klassisk musik för många. Idag, under fikarasten, halkade samtalsämnet in på Drottningholmsteatern. Han berättade att Sveriges teaterliv bokstavligt talat säckade ihop som en sufflé i samband med att Gustav III dog. Gamla, fina teatrar över hela Sverige föll i glömska. Men så en dag, 1922, klev en man omkring på Drottningholm och lyfte på lite bråte och gammalt skräp, och helt plötsligt klev han rakt in på en äkta 1700-tals teaterscen; helt intakt! Gissa om den upptäckten måste ha känts fin!? Han berättade också om gamla blåhåriga amerikanska damer som blivit guidade runt på teatern och som bekymrat skakat på huvudet: "But please, the Swedes who are so into design: why can't the put up some new wallpaper..".